”Jag valde glädje, jag fick bara ingen levererad”

Nyligen grävde _LadyJen_ upp ett gammalt twitterinlägg från min vän Harald Frostvide, på Twitter känd som @doomlobbyn, i serien #dagensslogan och bad att få köpa det som tröja. När han la upp en skärmdump av sitt twitterinlägg som tryck var jag tvungen att sätta stopp.

Så jag drog i gång gamla goa Adobe Illustrator och letade igenom mina typsnitt. Rätt snabbt fastnade jag för ett typsnitt som en annan vän har skapat. Applejack av Daniel Feldt.

Exempel på hur Applejack ser ut.

Det jag gillade med Applejack var hur dess härligt peppiga stil kontrasterade med Haralds svarta slogans.

Jag ser framför mig Helen Mirrens karaktär Victoria i filmen Red eller Jenny Sparks från serien The Authority. (Båda skapade av Warren Ellis.)

För att förstärka den här kontrasten la jag till stjärnorna och valde vitt tryck på svart tyg.

Jag gjorde en kort intervju med Harald om inspirationen bakom tankesätten, musik och Kay Pollack.

Jag valde glädje, jag fick bara ingen levererad.
”Jag valde glädje, jag fick bara ingen levererad.” Klicka på bilden eller här för att köpa din egen tröja.

Var kommer #dagensslogan från?

– Jag har hållit på med #dagensslogan nästan lika länge som Doomlobbyn har funnits på Twitter. Så i ungefär åtta år. Redan från början var tanken att det aldrig skulle vara mer än en slogan om dagen. Idealt skulle det vara en varje dag också men jag tror jag på åtta år inte ens fått ihop till en ettårig kalender.
Det var var dels en sorts branding av Doomlobbyn-personan och dels en ventil. Jag satt på ett mördande tråkigt jobb där ledningen hade lyckats döda all entusiasm inom företaget och kände väl ett behov av att skrika ut min ångest. Sen hatar jag verkligen pepp-slogans och väggord.

Var hittar du din inspiration?

– Det kanske låter cyniskt, men andra människor är en strålande inspirationskälla till #dagensslogan. De flesta slogans kommer till i kollektivtrafiken eller på jobbmöten. Varje gång jag byter jobb och känner mig mer tillfreds med saker och ting blir det svårare att komma på slogans med rätt bett.

Att vakna är att dö inombords
”Att vakna är att dö inombords.” Klicka på bilden eller här för att köpa din egen tröja.

Om #dagensslogan var en låt, vilken skulle det vara då?

– ”Med ångesten i högsätet” av Dödsvarg. Hela ”Livet är en Dödsorsak” är en fantastisk platta som slog an en sträng i mig och kom samtidigt som jag började skriva slogans. Industriellt ursinne, frustration och uppgivenhet med Bergman-samplingar.

Vem önskar du ska rasa över en tröja?

– Jag brukar ju rasa mot Kay Pollaks gamla klassiker ”Att välja Glädje” så det vore väl fint om han rasade tillbaka. Men vilken optimistkonsult som helst skulle vara kul att få reta upp.

Din trötthet kan vara livet
”Din trötthet kan vara livet.” Klicka på bilden eller här för att köpa din egen tröja.

Mår du verkligen bra?

– Jag har fått frågan då och då och om den mörka sanningen ska fram mår jag finfint.

Varför rasar du mot pepp-slogans och väggord?

– För att de ofta är så himla banala. Om de åtminstone hade lite knorr eller kändes tröstande på riktigt. Istället slänger man en affisch med en solnedgång eller en kattunge och någon trist livscoachplattityd om att allt är en möjlighet, man får inte tappa hoppet. Men livet är ju inte sånt. Ibland är det ju, för att citera Kjell Höglund, ”skönt att våga bli förtvivlad, Känna sig verklig”. (”Man vänjer sig” är en annan låt som #dagensslogan skulle kunna vara.)

Den viktiga frågan om tyckarnas bylinebilder i nådens år 2019

Ett tag kändes det som att ju större reportrarnas bildbyline blev i papperstidningarna desto snabbare närmade vi oss mediets död.

Bilden på Niklas Svenssons enorma bildbyline lånad från Andrev Waldens blogg.

Webbtidningarna gick om papperstidningarna med hjälp av opinionsmaterialet och tyckarna men det blev aldrig någon riktig bra ordning på skribenternas bylinebilder.

En del tidningar, främst inom Mittmedia-koncernen, har valt den obegripliga vägen ”Vi lägger tyckarens bild i bilden som illustrerar texten”. Men alla gör inte som det är tänkt.

Den klassiska bildbylinen inlagd i illustrationsbild. Här från Sundsvalls Tidning.
Ännu en som följer Mittmedia-modellen. Här från Länstidningen Östersund.
Men alla gillar tydligen inte att lägga frilagd bild i bild så de kör med den enklare bild bredvid bild-modellen i stället. Här från Dalarnas Tidningar.
Andra Mittmedia-tidningar gör det ännu enklare och nöjer sig med att publicera porträttbilden. Här från Arbetarbladet.

Om man nu vill ha frilagda bilder i andra bilder tycker jag att man ska följa Breakit-modellen. Lägg en rejäl vit rand runt den frilagda bilden så att det är tydligt att det är en friläggning.

Den klassiska Breakit-friläggningen, även om jag kan tycka att det är lite för liten vit kant på den här.
Kanten är bättre här, men det blir lite tramsigt med den andra friläggningen. Men Breakit ska väl också vara den lite roligare näringslivstidningen?
Här är randen helt perfekt men det här är ju ingen tyckare, så randen används inte enbart på opinionsmaterialet i Breakit.

Andra, som DN, GP och Sydsvenskan, kör den enkla och tydliga med lite tråkiga ”Vi lägger skribenten bredvid bilden”.

Bild bredvid bild i DN.
Bild bredvid bild i GP.
Bild bredvid bild i HD/Sydsvenskan Näringsliv.

Aftonbladet tonar ut bilden men det är fortfarande i princip samma sak med bild bredvid bild.

SvD jobbar mer med de frilagda bylinebilderna som en del av textpaketet vilket onekligen känns genomtänkt och stiligt.

Rolf Gustavsson med klassisk utrikeskorre-profil i SvD.

The Guardian har länge kört med citat och rund bild. Det är helt klart det tydligaste alternativet men gör det också, på gott och ont, svårare att göra det till en del i ett samlat nyhetspaket.

The Guardian nöjer sig med citat och boll.

Jag upptäckte att HD har börjat med en kombination av SvD och The Guardian som jag gillar. Där har de lagt in profilens bylinebild i en boll och placerat den så att den ligger halvt i bilden och halvt i textpaketet.

HD bollar med fotbollsartiklarna.

Mina personliga favoriter för de stora puffarna är helt klart HD:s och SvD:s varianter. Det är båda tekniska lösningar som rimligen gör det mer lättjobbat för webbredaktörerna.

De små puffarna är svårare. Oftast är de bara nedskalade versioner av artiklarnas dragarbilder. Men det är troligen bättre att lösa det tekniskt, precis som HD och SvD, eftersom det går att uppdatera alla puffar snarare än att digitalt skapa en kombinerad bild som aldrig går att fixa utan att byta ut den. Att jobba som The Guardian gör med citat och profilbild kan ha större impact än ett bildcollage kombinerat med rubrik och pufftext. Tror jag.

Anders Walden har ju för övrigt skrivit rikligt om bylinekrisen. Redan 2015 i Café och nu senast på Twitter.

Den norska journalisten Øyvind Holen skrev om bildbylinesjukan för några år sedan.

Flickan och Pojken som ville vara farliga

Kill your boyfriend är sex, droger, ultravåld, surrealistisk terrorism inspirerad av J G Ballard och kvinnlig frigörelse sedd genom två par manliga ögon.

Kill your girlfriend skrevs av Grant Morrison och tecknades av Philip Bond och gavs ut av Vertigo.

Grant är en av de mest kända serieförfattarna som kom i den brittiska 90-talsvågen som även gjorde Neil Gaiman och Alan Moore till världsstjärnor. På 90-talet skrev Grant bland annat Animal Man, Arkham Asylum, Doom Patrol och The Invisibles.

Philip Bond är tyvärr inte på långa vägar lika produktiv som Grant men hans teckningar känns igen från bland annat Tank Girl (vars lookalike dyker upp här), The Invincibles och Hellblazer: Bad Blood.

Serien släpptes första gången 1995 så vad jag än skriver kan det knappast räknas som en spoiler. 2016 släpptes serien på nytt i en bok med hårda pärmar tillsammans med serien Vimanarama skapad av samma par.

Tonen sätts direkt.

Berättelsen handlar om en namnlös kvinnlig gymnasieelev (”Flickan”/”The Girl”) som bryter loss från sitt inrutade liv genom att rymma med en gränslös kille (”Pojken”/”The Boy”) och bege sig ut på en roadtrip som kantas av våld, sex och droger (fast kanske inte i den ordningen).

Dionysos vin har ersatts med rysk vodka.
Berättelsen är full av minnesvärda citat.

Pojken är enligt Grant Morrison modellerad efter Dionysos. I myterna följs Dionysos av de kvinnliga menaderna som dricker och dansar sig till en våldsam extas. Flickan är en modern menad som dras in i Dionysos extatiska resa.

Och visst, Grant Morrison får naturligtvis säga det. Det är ju ändå han som skrivit berättelsen. Men i mina ögon ser kopplingen tunn ut.

Man skulle lika gärna kunna göra kopplingar till filmen Natural Born Killers som släpptes året innan Kill your boyfriend. Men enligt Grant skrev han manuset på våren innan filmen kom ut.

I alla fall. På vägen möter Flickan och Pojken poserande konstskoleterrorister, perversa parlamentsledamöter och poliser som stjäl urnor.

Redan på de inledande sidorna dagdrömmer Flickan om att genomföra en skolmassaker, endast klädd sexiga underkläder. Som sagt är det här väldigt mycket ett uttryck av den manliga 1990-talsfeminismen. Kvinnor får gärna frigöra sig och ta initiativet och vara våldsamma och ha sex med andra kvinnor men de kommer alltid tillbaka till mannen igen.

Det är en manlig befrielsedröm som kvinnan tar plats i.

Backlashen mot Star Wars levde redan innan The Phantom Menace släpptes.

Paret slår ihjäl en parlamentsledamot som visar sig vara klädd i kvinnliga underkläder. De stjäl nycklarna till hans sexgrotta och där klär Flickan sig ut till det klassiska västerländska kvinnliga idealet med blond peruk, knallröda läppar och tajt, tajt röd kort klänning.

Som Grant Morrisson säger genom henne:

”Why should I study for exams, when I could be dancing in the studio audience of some late-night tv programme for the under-25’s? I want to be the girl the boys all fancy. The one with the big tits and a big smile and nothing in her head.”

Flickan tar plats i en reality-tv-kontext som exploderade efter The Real Worlds MTV-premiär den 21 maj 1992.

”I think I understand. Shake a person up enough and what they thought was a personality starts to separate. We can be anything. I’m a Page-Three Girl. I’m a Warhol superstar. I’m a dyke. I’m a riot grrrl. I’m the queen of sex. I’m a housewife with a jar of rat poison.”

Berättartekniskt är Kill your boyfriend relativt traditionellt men en intressant detalj (som kunde ha utnyttjats mer) är att huvudpersonen bryter igenom serien och vänder sig direkt till läsaren vid ett antal tillfällen och berättar vad som händer.

”… so I went with him. I went with him and I drank straight vodka and I told him about mum and dad Paul and the life I knew was all I had to look forward to.”

När paret försöker lifta plockas de upp av ett gäng konstskolestudenter som lever ett revolutionärt liv ombord på en klassisk engelsk dubbeldäckarbuss. Efter ett tag inser de dock att studenterna bara är frasradikaler som inte vågar utföra handlingens propaganda.

”Praxis can only come after intensive discourse, you know what I mean? We have to define the parameters of revolutionary activity…”

”You’ve got a hand grenade here. You said you were gonna blow up the Blackpool tower! Well?”

”Only in a conceptual sense. We wanted to juxtapose the image of the tower and the … ah … the grenade …”

I dag hade de förmodligen instagrammat handgranaten framför tornet i Blackpool.

Lita aldrig på någon som använder begrepp som juxtaposition.

Never trust a hippie!

Newsarama har en bra intervju med Grant Morrison om Kill your boyfriend.

Polytopia – för dig som alltid velat ha ett bra Civilization-spel i mobilen

Det enda du egentligen behöver veta är att Polytopia är som om någon har gjort ett snyggt, modernt och bra mobilspel av Civilization.

Jag är ingen stor gamer. Eftersom jag aldrig köpt någon pc utan bara ägt mac-datorer har spelutbudet inte varit så stort. Jag hade en period i mitten av 1990-talet där jag spelade shareware-versionen av Prince of Persia frenetiskt på en lånad Mac Classic och några år senare följde jag intensivt allt som hade med Bungies Marathon att göra. Men mytologin och allt runt spelet var intressantare än själva spelet. På 2000-talet ägde jag en Playstation 1 (som jag mest spelade Sled Storm på) och en Nintendo Wii (som jag mest spelade tennisspelet i Wii Sports). Men det enda spel jag egentligen gillar är Civilization och det har jag spelat till och från sedan jag upptäckte det 1994.

Så ta det jag skriver här med en nypa salt. Jag är ingen spelexpert.

Polytopia tar många av de klassiska Civilization-grundstenarna och paketerar det i ett snyggt och mobilanpassat strategispel.

Du börjar med att välja vilken stam du vill spela som. Varje stam har olika strategiska fördelar. Vissa börjar med hästar som rider långt, andra med svärdtrupper som slår de flesta andra soldater, åter andra börjar med väldigt stora huvudstäder. Varje fördel har naturligtvis också en nackdel; hästarna är väldigt svaga, svärdtrupperna är väldigt dyra och trupperna i de stora huvudstäderna kan varken röra sig långt eller slå särskilt hårt.

En snygg detalj är att varje stam har sin egen grafik och sitt eget utseende på allt från städer, till miljöer (öken, skog, träd fyllda med blommande körsbärsblommor, ett bistert snölandskap, och så vidare).

Sedan landar du på en platt jordskärva som glider i rymden och du ser din huvudstad. Runt huvudstaden sprider sig ett ogenomträngligt molnlager. Ditt uppdrag blir nu att steg för steg undersöka hela platta för att hitta och besegra alla andra stammar.

Efter hand ställs du inför olika strategiska val. Ska du sprida ditt rike så stort som möjligt med risken att sprida dig för tunt och attackeras från flera håll samtidigt och sakna tillräckligt med trupper att försvara dig med eller ska du hålla ett stabilt rike som riskerar att låta en fiende ta över resten av jorden och besegra dig tack vare sitt överlägsna truppantal.

Du kommer märka att det finns två nyckelpunkter i kampanjen. Dels är det tidigt i spelet när du helt plötsligt upptäcker att du har flera aggressiva stammar på olika sidor av ditt rike och det står och väger mellan att de snabbt tar över dina städer eller att du långsamt och tålmodigt lyckas försvara dina städer och dels är det någonstans i den sista tredjedelen av kampanjen där du märker att du har majoriteten av alla städer och det bara är en tidsfråga innan du har tagit över hela jorden.

Eftersom det är en begränsad yta du spelar på, den är baserad på hur många motståndare du väljer att spela mot, går det att spela en kampanj relativt snabbt. Till skillnad från Civilizations ”Just one more turn” är det här ”Just one more game”.

Personligen tycker jag att den svenska indiestudion som skapat Polytopia har lyckats att skapa en bra balans mellan att erbjuda ett spel som det går att spela gratis men samtidigt erbjuda naturliga saker som spelarna kan köpa om de vill. När du laddar ner och börjar spela första gången är det bara tre standardstammar som är upplåsta och om du gillar spelet och vill testa olika strategiska alternativ kan du låsa upp nya stammar för tio till femton kronor styck.

Hittills har jag testat två olika officiella versioner av Civilization för iOS. Den första var en nedbantat och rätt tråkig variant som jag aldrig fastnade för. Den var ful i förhållande till datorversionen och hade ingen bra balans. Den andra versionen var en rak portning av datorversionen av Civilization VI. Den här var lovande och jag kände mig väldigt nöjd när jag köpte den. Men jag fortsatte aldrig att spela den. Det berodde mycket på att jag enbart spelade på telefonen och det som är bra med Civilization är de episka kartorna och de svepande historiska tidsperioderna. Det funkar inte lika bra när man bara vill spela några drag på tunnelbanan eller medan man väntar på något.

Det jag saknar från Civilization i Polytopia är möjligheten att spela ett mer avslappnat spel som handlar mer om att utveckla en civilisation snarare än att utplåna andra civilisationer.

Jonathan Edwards skildrar stadslivet i kubistiska vattenfärger

Jonathan Edwards är en brittisk illustratör som mest jobbar med vattenfärger. Och i sökmotorerna slåss han med en trestegshoppare och en teolog.

Jonathan målar i en impressionistisk stil inspirerad av serier (han har bland annat jobbat med Tank Girl). Färgen läggs i fält som skapar bildens struktur. Stilen känns inspirerad av kubismen men är mer föreställande.

Nakagin Capsule Tower i Tokyo. Byggt 1972. Väntar i dag på att rivas. Det bor bara ett fåtal personer kvar i tornet, som saknar rinnande vatten.

Både i den tunna skissboken Tokyo, Osaka, Kyoto & Nara och hans övriga produktion (han har gjort flera från Japan och även en från Helsingfors) är det stort fokus på att skildra stadslivet och människans relation till staden.

Ett klassiskt exempel på ett japanskt bostadshus i två våningar med en liten restaurang i bottenvåningen.

16 vardagstips i Japan

Som sagt är vi på väg till Japan för andra gången och några saker lärde vi oss på vårt första besök som är värt att dela med sig av. Så, några snabba vardagsfakta om Japan (Tokyo mest) i punktform.

  1. Du kommer inte hitta några papperskorgar att slänga skräp i när du är ute och går. (Två undantag nedan.) Så ta med dig en liten påse att ha skräpet i tills du är tillbaka på hotellet.
  2. Det finns drickaautomater överallt. Förutom vatten innehåller de många olika smaker av läsk, kaffe (även varmt), cocktails och annat. Här kan det ibland finnas papperskorgar.
  3. Du kan också hitta papperskorgar inne på 7 Eleven, Lawson, Family Mart och andra små kiosker/snabbköp.
  4. I vissa områden kan det vara svårt att ta ut kontanter med vissa kort. Det är oftast problem med American Express (men så är det ju i hela världen), ibland kan det vara problem med Visa, någon gång kan det även vara problem med Master Card.
  5. Räck fram kort och pengar med båda händerna när du betalar. Ta emot kort, pengar, kvitto, shoppingkassar på samma sätt.
  6. Även på platser där du är van vid att bara hitta dålig mat, som tågstationer och sunkfik, är maten bra i Japan.
  7. Skaffa ett Suica-kort och ladda med pengar. Det gör resorna så mycket enklare.
  8. Håll utkik efter pilarna i trapporna på tågstationerna som visar vilken sida du ska gå på. Det kan vara olika på olika stationer.
  9. Promenera. Det är kortare än du tror och du får se mer av staden.
  10. Besök en Daisho. Det är Japans In & Finn/Flying Tiger och ger en inblick i japanskt vardagsliv.
  11. Det är tryggt att gå var som helst när som helst.
  12. Gå längst in i vagnen på tunnelbanan och pendeltågen. (Gäller hemma i Sverige också naturligtvis.)
  13. Det finns nästan ingenstans att köpa XL-kläder.
  14. Alla hotellrum är mindre än du tror. Packa eller köp hopvikbara klädgalgar.
  15. Japan är inte bara jättegammalt och hypermodernt. Leta upp efterkrigstidens modernism. Upplev vardagslivet i trånga gränder bland tvåvåningshus och stängda familjerestauranger.
  16. Boka biljetter till Ghibli- och Yayoi Kusama-museet på egen hand i rätt tid. Du kommer behöva stiga upp mitt i natten månader i förväg för att ha en chans att få en biljett.

Så kan nyheterna svara på läsarnas frågor

Tänk att du är ute och går i närheten av Kungsträdgården i Stockholm och så ser du några personer komma gående med Sveriges flagga draperad runt kroppen. Undras vad det är, tänker du. Är de på väg till en demonstration eller är det en match? För att ta reda på svaret surfar du in på Aftonbladet.

På sajten hittar du inget speciellt som verkar handla om det här. Du surfar in på Sportbladet för att se om det är en match. Scroll, scroll. Scroll, scroll. Hmm… Det verkar som att det ska vara en match i EM-kvalet i fotboll för herrar. Kan det vara det?

Du klickar in på första artikeln. Mycket rapportering inför matchen men ingen information om när matchen är. Varken dag eller klockslag. Eller för den delen var matchen spelas, om den ens är i Stockholm.

Nästa artikel. Scroll, scroll. ”…i morgon…” När publicerades artikeln? Scroll, scroll. Ah! I går.

Det är fortfarande inte riktigt klart var matchen spelas eller exakt när, men det verkar alltså vara i dag i alla fall.

Ta den här artikeln från DN till exempel. När matchen spelas och i vilket land den spelas nämns i en parentes i näst sista stycket.

Att det är så här är så himla konstigt.

Det är likadant under stora mästerskap. Du kan läsa artikel efter artikel som hajpar upp inför dagens tävling. Men det står i princip aldrig när tävlingen är eller hur man kan ta del av den. Och många nyhetssajter har ju ändå ett egenintresse av att berätta detta för läsarna eftersom de har en livebevakning av tävlingen som de rimligen vill att läsarna ska komma tillbaka och ta del av.

Till och med SVT Play som var bra på att lyfta fram dagens livesändningar har blivit mycket sämre på det här. Så nu måste man antingen scrolla, scrolla, scrolla för att hitta det eller klicka in på en kanal, låta den aktuella sändningen starta och sedan direkt scrolla förbi för att se om tävlingen visas i den kanalen. Upprepa tills du hittar sändningen.

Ofta har det enklaste sättet att ta reda på när en tävling börjar att googla efter en inför-guide som någon tidning förhoppningsvis har publicerat innan mästerskapet börjar som listar alla tävlingar med starttider och var de går att se. Så här såg Sportbladets ut inför senaste skidskytte-VM.

Ok, vad bör sajterna göra?

I varje inför-artikel bör det finnas en faktaruta, helst i brödtexten, som berättar när tävlingen är och med en länk till sajtens livebevakning om det finns någon sådan.

Nästa steg är att låta läsaren bekräfta att de är intresserade av att följa den här tävlingen. Då kan redaktörerna skicka ut ett nyhetsbrevsmejl strax innan tävlingen drar i gång, med en länk till livebevakningen och en kort text som berättar vad förutsättningarna är för tävlingen; vilka som är favoriterna, om det är några svenska inblandade och vad deras chanser är, vad som hände i förra tävlingen och så vidare.

De här förutsättningarna är också något som redaktörerna borde använda i livebevakningen. Under mästerskap är det ofta ett och samma liveflöde som används till alla tävlingarna, så om du kommer in till det innan dagens tävling har börjat toppas flödet av det sista som skrevs den förra tävlingsdagen. Det flödet borde i stället inledas med förutsättningarna för dagens tävling i korthet.

Och de här inför-guiderna som nyhetssajterna publicerar inför mästerskapen med alla starttider måste ju uppdateras under mästerskapet så att dagens tävlingar alltid är överst och att de länkar till inför-artiklar eller livebevakning.

Vi kan inte fortfarande hålla på med papperstidningssjournalistik på nätet.