Dags för Vei att möta sin största fiende

Det har varit en lång resa. Redan 2012 publicerade tidningen Utopi det första kapitlet i Vei. Nu har den avslutande boken släppts på Kartago förlag.

Det är en episk resa full av myter, gudar, död och kärlek.

Episk vy från bok 1 av Vei.
Episk vy från bok 1 av Vei.

Vei är en människa med jättars blod i sina ådror. Hon är uppfostrad med ett enda mål. Att en dag slåss mot asarnas utmanare i meistarleikir. En regelbundet återkommande envig mellan jättarna och asarnas kämpar. Ännu så länge har asarna vunnit alla tvekamper.

I den andra boken är det många trådar i berättelsen som ska knytas ihop. Hur ska det gå för Vei i kampen mot asarnas kämpar? Går det att lita på Lokes dubbelspel? Hur ska det gå för kärleken mellan Vei och asakrigaren Dal? Ska asarnas herre Oden eller jättarnas drottning Gillingur regera över Midgård?

Det finns utrymme för berättelsen att stå stilla och andas.
Det finns utrymme för berättelsen att stå stilla och andas.

Även om kärnan i Vei är en episk envig mellan gudarnas kämpar är de enskilda striderna inte centrala för berättelsen, vilket illustreras i början av andra boken när en massa strider visas i snabba vinjetter.

Det märks också hur Vei har påverkats av all denna död hon tvingas delta i och bevittna. Efter första bokens ständigt stegrande framgångssaga för Vei måste det komma ett fall.

Ska hon lyckas resa sig igen?

Karls teckningar från Veis narkotikaberusning känns inspirerad av femtio- och sextiotalets serietidningar.
Karls teckningar från Veis narkotikaberusning känns inspirerad av femtio- och sextiotalets serietidningar.

På omslaget till nummer 6, juni 2012, står det i stora bokstäver ”Vei – Premiär för Karl Johnssons fornnordiska fantasyepos”. Som de noterar i slutet av bok ett var Sara Bergmark Elfgren enbart inbjuden som redaktör när serien skapades. Men det blev snabbt ett mer intensivt samarbete där Sara tog över manus.

Saras manus karakteriseras av att alla karaktärerna har tydliga egna röster, de blir mänskliga kan man säga, och att varje kapitel bygger upp mot ett tydligt klimax som får läsaren att hela tiden vända blad för att se vad som kommer hända. Och ett högre betyg finns nog inte för en äventyrsberättelse.

Från första kapitlet av Vei som publicerades i Utopi 2012.
Från första kapitlet av Vei som publicerades i Utopi 2012.

För varje nytt kapitel som publicerades i Utopi så förfinades Karls teckningar från en nästan skissartad kvalitet till de självsäkra linjer som karakteriserar berättelsen. Han har alltid lyckats skapa gestalter med djup.

I den nya boken har Karl ännu fler sidor på sig att variera sitt bildberättande med spännande vinklar, filmiskt bildberättande med rutor i rutor eller karaktärer som rör sig över uppslagen.

Vei rör sig i tiden och rummet på ett sätt som man bara kan i serieformatet.
Vei rör sig i tiden och rummet på ett sätt som man bara kan i serieformatet.

Trots att det är en storslagen berättelse lyckas Sara och Karl förankra den i Veis perspektiv vilket gör att den går att relatera till hela tiden. Slutet på berättelsen är väldigt fint berättad och skapar en bra plats att landa på vare sig man har följt den de senaste sju åren eller om man har sträckläst den nu.

När jag plockar fram mina gamla exemplar av tidningen Utopi inser jag att jättarna dyker upp redan på omslaget till den första numret från 2011. Då som illustration till utopisternas manifest som lovar att i den episka eskapismen finns en annan värld. En gränslös värld. Även om Utopi gick under är det ett arv som Vei förvaltar väl.

Loke visar vad det innebär att vara en gud.
Loke visar vad det innebär att vara en gud.

Punktifierade nyheter

En nyhetstext är i grunden väldigt enkel.

  • Vad har hänt?
  • När hände det?
  • Var hände det?
  • Vem var där?
  • Varför hände det?

Om man kan svara på de frågorna i sin text, eller i alla fall försöka svara på dem, har man allt man behöver.

Sedan handlar det om presentation. Det ska finnas en rubrik, en ingress och en brödtext.

Rubriken ska locka läsaren men helst inte lova för mycket. Ingressen ska gärna sammanfatta grejen. Brödtexten bör inte ha två pratminus efter varandra och det ska helst gå att kapa från slutet utan problem.

Efter hand som papperstidningarna krympte i format och antalet sidor så minskade också texterna i längd. Den blev mindre återberättande och mer berättande.

När webben kom var texten i mångt och mycket sig lik. Alla lärde sig att ”På nätet orkar ingen läsa långt”.

Redaktionerna fortsatte att publicera på nätet och snart utvecklades verktygen. De gick över från att mäta enkla klick till att mäta lästid och konverteringar.

Statistiken visade att läsarna visst orkade läsa långt på nätet. Det lade grunden för långläsningen.

Samtidigt blev poddarna mer populära. Framför allt de berättande, som gick på djupet i ett rättsfall eller en annan händelse, där lyssnaren följde reportern i arbetet med att reda ut händelsen.

Det lärde redaktionerna att de inte längre alltid behövde följa den gamla klassiska trattmodellen där allt viktigt kom först och redigeraren skulle kunna kapa från slutet. I stället började en märklig form av artiklar ta plats. Artiklar där läsaren kunde läsa halva artikeln, kanske mer, för att komma till själva grejen.

Och här gör jag samma sak.

För trots all den här utvecklingen så presenteras text ofta på samma sätt men här ska vi titta på några exempel där redaktionerna har valt att jobba med korta, ofta slagkraftiga, nyheter i punktform.

Texter som är gjorde för att kunna skanna genom snabbt och ändå lära sig något.

I några fall är det bara ingressen som är i punktform men i andra fall är hela texten byggd på punkterna.

Mest känd är nog Axios med sin så kallade ”smart brevity”.

Tydligast används det i deras nyhetsbrev.

Här ett exempel från Axios AM Deep Dive den 6 april.

Exempel från Axios nyhetsbrev som visar hur de jobbar med punkter och vinjetter. ”Why it matters: Millennials — who disrupted our culture, stores and workplaces — now face their own coming upheaval.”
Man kan tycka vad man vill om vad Axios reportrar skriver men sättet de skriver på får en att vilja läsa vad de skriver.

Här är en annan av deras utmärkande drag tydlig också. De jobbar mycket med indragande vinjetter som visar var kärnan i nyheten finns att läsa.

Ranjan Roy på Hackernoon har gjort en datakörning på Axios nyhetsbrev och kommit fram till att de ferm vanligaste vinjetterna Axios använder är

  1. Why it matters
  2. Be smart
  3. The bottom line
  4. Yes, but
  5. The big picture

Det är alltså väldigt tydligt att Axios bygger sina nyheter för personer som skannar text snabbt och vill hitta poängen. Och här kan du protestera ”Men det är ju vad ingressen är till för!” Och det har du ju rätt i. Men där ingressen oftast är en beskrivning av händelsen leder vinjetten in i varför det hände eller hur det här påverkar vad som händer i världen nu.

Helt enkelt är det vad du som vill framstå som lite smartare ska säga till de som bara har koll på att något har hänt.

På samma tema finns Bullets.tech som sammanfattar aktuell forskning i fyra till fem korta punkter. Det här är till för dig som väldigt snabbt vill skaffa dig en överblick över vad som är aktuellt inom forskningen men vill få hjälp att hitta vilka nyheter som du vill läsa mer om.

Exempel från Insider som visar hur de jobbar med punkter i ingresserna. 
• In the year 2019, it seems that one tweet can upend civilization.
• On Wednesday, people became enraged over Alek Krautmann's tweet about the "St. Louis secret" of slicing a bagel like a loaf of bread.
• New Yorkers— or really anyone who has had a bagel before — are skeptical.
• One St. Louis bagel store owner told us it's not really a trend.
• Don't go on Twitter.
”Don’t go on Twitter.”

Det tredje exemplet är från Insider som ersätter sina ingresser med tre till fyra korta punkter som sammanfattar historien. De var nog som mest nöjda när de fick skriva de här fem snärtiga meningarna om ”trenden” att servera skivade bagels.

Välkommen till garaget

En underjordisk verkstad i två plan ligger bakom ett antal tunga metalldörrar innanför ett avspärrat rum som råttorna har tagit över. Här nere bygger tre entusiaster sina egna motorcyklar.

På ovanvåningen i verkstaden är det fullt av motorcyklar, reservdelar och verktyg. Nedanför en bred men skraltig metalltrappa finns det fräsar, svarvar, borrmaskiner, en tvättmaskin och massor av delar som blivit över efter hundratals motorcykelbyggen.

Inte en yta är oanvänd.

Uppe till vänster och nere till höger håller Erik på och rengör motorn efter att han har bytt ut packningarna i den. Nedan till vänster visar Ivan hur han har format sin stänkskärm på frihand. Uppe till höger sitter Ivan och kontemplerar vad han ska göra härnäst.
Uppe till vänster och nere till höger håller Erik på och rengör motorn efter att han har bytt ut packningarna. Nere till vänster visar Ivan hur han har format sin stänkskärm på frihand. Uppe till höger sitter Ivan och kontemplerar vad han ska göra härnäst.

Här har Cristoffer, Erik och Ivan sitt andra vardagsrum, som de delar med ännu fler hojbyggare. Entusiaster som köper gamla vrak till motorcyklar och bygger om dem. Förra året byggde Cristoffer, Erik och Ivan caféracers. Snabba avskalade hojar som inte är anpassade för långkörningar.

Det senaste halvåret har jag dokumenterat deras arbete med en analog mellanformatskamera. En del av de bilderna delar jag med mig av i det här blogginlägget.

Tanken och styret på Cristoffers Norton.
Avskalat ska det vara.

I år bygger Cristoffer en hoj som ska tåla massor av smuts. Det är en Norton ES2 1957 som han ska göra om till en ”flat track bobber i rat stuk”.

– Det jag ser framför mig är något med attityd, säger Cristoffer. En hoj som ska klara av lite grusbus men som samtidigt har element från old school custom-scenen. Jag vill att den ska se ut som nånting mitt emellan en klassisk speedway-hoj och en gatucruiser. En rå hoj med enbart funktionella detaljer, inget onödigt jox.

Uppe till vänster ritar Cristoffer en mall för uppsamlingstanken för vevhusventilationen som han ska tillverka. Bredvid den bilden är det en mycket fokuserad Cristoffer som fräser en ny del till framgaffeln. En närbild på det arbetet ser vi nedanför den bilden. Nere till vänster arbetar Cristoffer med borrmaskinen.
Uppe till vänster ritar Cristoffer en mall för uppsamlingstanken för vevhusventilationen som han ska tillverka. Bredvid den bilden är det en mycket fokuserad Cristoffer som fräser en ny del till framgaffeln. En närbild på det arbetet ser vi nedanför den bilden. Nere till vänster arbetar Cristoffer vid fräsen.

En utmaning med att bygga om och renovera gamla hojar är att det inte alltid finns reservdelar eller att man vill ha delar i en annan stil än originalet.

– Det är svårt att hitta information och ritningar. Jag köpte en framgaffel från en gammal Monark som var helt hoprostad och har tvingats fräsa massor med nya delar till den så att den blir en märklig, men ball, kombination av gammalt rostigt stål och polerat aluminium. Utöver det har jag fräst fäste för avgasröret och en vevhusventilationsbehållare. Och en hiskelig massa andra småsaker.

Extra komplext blir det när man bygger om en brittisk hoj där alla mått är i tum.

– Allt jag tillverkar blir i metriska mått så att jag slipper de engelska gängorna i tum i framtiden. Original-fanboys får säga vad dom vill om det. Original har aldrig intresserat mig.

Uppe till vänster ser vi hur mycket metallspån som samlas vid svarven när det är så många som jobbar i samma verkstad. Uppe till höger är det växellådan som väntar på att monteras. För att få koll på vad som är kvar att göra skriver Cristoffer en lista på en bit kartong han hade till hands i verkstaden. Många olika borrbitar kan behövas i en verkstad. Det ser vi på bilden nere till höger.
Uppe till vänster ser vi hur mycket metallspån som samlas vid fräsen när det är så många som jobbar i samma verkstad. Uppe till höger är det växellådan som väntar på att monteras. För att få koll på vad som är kvar att göra skriver Cristoffer en lista på en bit kartong han hade till hands i verkstaden. Många olika borrbitar kan behövas i en verkstad. Det ser vi på bilden nere till höger.

I andra fotosammanhang skulle jag säga ”Följ mig på Instagram” men de här bilderna kräver ett större format. Så de kommer nog inte hamna där i någon större utsträckning.

Men känner du någon som kan ordna en utställningslokal till bilderna? Hör av dig på Twitter eller i ett mejl.

”Jag valde glädje, jag fick bara ingen levererad”

Nyligen grävde _LadyJen_ upp ett gammalt twitterinlägg från min vän Harald Frostvide, på Twitter känd som @doomlobbyn, i serien #dagensslogan och bad att få köpa det som tröja. När han la upp en skärmdump av sitt twitterinlägg som tryck var jag tvungen att sätta stopp.

Så jag drog i gång gamla goa Adobe Illustrator och letade igenom mina typsnitt. Rätt snabbt fastnade jag för ett typsnitt som en annan vän har skapat. Applejack av Daniel Feldt.

Exempel på hur Applejack ser ut.

Det jag gillade med Applejack var hur dess härligt peppiga stil kontrasterade med Haralds svarta slogans.

Jag ser framför mig Helen Mirrens karaktär Victoria i filmen Red eller Jenny Sparks från serien The Authority. (Båda skapade av Warren Ellis.)

För att förstärka den här kontrasten la jag till stjärnorna och valde vitt tryck på svart tyg.

Jag gjorde en kort intervju med Harald om inspirationen bakom tankesätten, musik och Kay Pollack.

Jag valde glädje, jag fick bara ingen levererad.
”Jag valde glädje, jag fick bara ingen levererad.” Klicka på bilden eller här för att köpa din egen tröja.

Var kommer #dagensslogan från?

– Jag har hållit på med #dagensslogan nästan lika länge som Doomlobbyn har funnits på Twitter. Så i ungefär åtta år. Redan från början var tanken att det aldrig skulle vara mer än en slogan om dagen. Idealt skulle det vara en varje dag också men jag tror jag på åtta år inte ens fått ihop till en ettårig kalender.
Det var var dels en sorts branding av Doomlobbyn-personan och dels en ventil. Jag satt på ett mördande tråkigt jobb där ledningen hade lyckats döda all entusiasm inom företaget och kände väl ett behov av att skrika ut min ångest. Sen hatar jag verkligen pepp-slogans och väggord.

Var hittar du din inspiration?

– Det kanske låter cyniskt, men andra människor är en strålande inspirationskälla till #dagensslogan. De flesta slogans kommer till i kollektivtrafiken eller på jobbmöten. Varje gång jag byter jobb och känner mig mer tillfreds med saker och ting blir det svårare att komma på slogans med rätt bett.

Att vakna är att dö inombords
”Att vakna är att dö inombords.” Klicka på bilden eller här för att köpa din egen tröja.

Om #dagensslogan var en låt, vilken skulle det vara då?

– ”Med ångesten i högsätet” av Dödsvarg. Hela ”Livet är en Dödsorsak” är en fantastisk platta som slog an en sträng i mig och kom samtidigt som jag började skriva slogans. Industriellt ursinne, frustration och uppgivenhet med Bergman-samplingar.

Vem önskar du ska rasa över en tröja?

– Jag brukar ju rasa mot Kay Pollaks gamla klassiker ”Att välja Glädje” så det vore väl fint om han rasade tillbaka. Men vilken optimistkonsult som helst skulle vara kul att få reta upp.

Din trötthet kan vara livet
”Din trötthet kan vara livet.” Klicka på bilden eller här för att köpa din egen tröja.

Mår du verkligen bra?

– Jag har fått frågan då och då och om den mörka sanningen ska fram mår jag finfint.

Varför rasar du mot pepp-slogans och väggord?

– För att de ofta är så himla banala. Om de åtminstone hade lite knorr eller kändes tröstande på riktigt. Istället slänger man en affisch med en solnedgång eller en kattunge och någon trist livscoachplattityd om att allt är en möjlighet, man får inte tappa hoppet. Men livet är ju inte sånt. Ibland är det ju, för att citera Kjell Höglund, ”skönt att våga bli förtvivlad, Känna sig verklig”. (”Man vänjer sig” är en annan låt som #dagensslogan skulle kunna vara.)

Den viktiga frågan om tyckarnas bylinebilder i nådens år 2019

Ett tag kändes det som att ju större reportrarnas bildbyline blev i papperstidningarna desto snabbare närmade vi oss mediets död.

Bilden på Niklas Svenssons enorma bildbyline lånad från Andrev Waldens blogg.

Webbtidningarna gick om papperstidningarna med hjälp av opinionsmaterialet och tyckarna men det blev aldrig någon riktig bra ordning på skribenternas bylinebilder.

En del tidningar, främst inom Mittmedia-koncernen, har valt den obegripliga vägen ”Vi lägger tyckarens bild i bilden som illustrerar texten”. Men alla gör inte som det är tänkt.

Den klassiska bildbylinen inlagd i illustrationsbild. Här från Sundsvalls Tidning.
Ännu en som följer Mittmedia-modellen. Här från Länstidningen Östersund.
Men alla gillar tydligen inte att lägga frilagd bild i bild så de kör med den enklare bild bredvid bild-modellen i stället. Här från Dalarnas Tidningar.
Andra Mittmedia-tidningar gör det ännu enklare och nöjer sig med att publicera porträttbilden. Här från Arbetarbladet.

Om man nu vill ha frilagda bilder i andra bilder tycker jag att man ska följa Breakit-modellen. Lägg en rejäl vit rand runt den frilagda bilden så att det är tydligt att det är en friläggning.

Den klassiska Breakit-friläggningen, även om jag kan tycka att det är lite för liten vit kant på den här.
Kanten är bättre här, men det blir lite tramsigt med den andra friläggningen. Men Breakit ska väl också vara den lite roligare näringslivstidningen?
Här är randen helt perfekt men det här är ju ingen tyckare, så randen används inte enbart på opinionsmaterialet i Breakit.

Andra, som DN, GP och Sydsvenskan, kör den enkla och tydliga med lite tråkiga ”Vi lägger skribenten bredvid bilden”.

Bild bredvid bild i DN.
Bild bredvid bild i GP.
Bild bredvid bild i HD/Sydsvenskan Näringsliv.

Aftonbladet tonar ut bilden men det är fortfarande i princip samma sak med bild bredvid bild.

SvD jobbar mer med de frilagda bylinebilderna som en del av textpaketet vilket onekligen känns genomtänkt och stiligt.

Rolf Gustavsson med klassisk utrikeskorre-profil i SvD.

The Guardian har länge kört med citat och rund bild. Det är helt klart det tydligaste alternativet men gör det också, på gott och ont, svårare att göra det till en del i ett samlat nyhetspaket.

The Guardian nöjer sig med citat och boll.

Jag upptäckte att HD har börjat med en kombination av SvD och The Guardian som jag gillar. Där har de lagt in profilens bylinebild i en boll och placerat den så att den ligger halvt i bilden och halvt i textpaketet.

HD bollar med fotbollsartiklarna.

Mina personliga favoriter för de stora puffarna är helt klart HD:s och SvD:s varianter. Det är båda tekniska lösningar som rimligen gör det mer lättjobbat för webbredaktörerna.

De små puffarna är svårare. Oftast är de bara nedskalade versioner av artiklarnas dragarbilder. Men det är troligen bättre att lösa det tekniskt, precis som HD och SvD, eftersom det går att uppdatera alla puffar snarare än att digitalt skapa en kombinerad bild som aldrig går att fixa utan att byta ut den. Att jobba som The Guardian gör med citat och profilbild kan ha större impact än ett bildcollage kombinerat med rubrik och pufftext. Tror jag.

Anders Walden har ju för övrigt skrivit rikligt om bylinekrisen. Redan 2015 i Café och nu senast på Twitter.

Den norska journalisten Øyvind Holen skrev om bildbylinesjukan för några år sedan.

Flickan och Pojken som ville vara farliga

Kill your boyfriend är sex, droger, ultravåld, surrealistisk terrorism inspirerad av J G Ballard och kvinnlig frigörelse sedd genom två par manliga ögon.

Kill your girlfriend skrevs av Grant Morrison och tecknades av Philip Bond och gavs ut av Vertigo.

Grant är en av de mest kända serieförfattarna som kom i den brittiska 90-talsvågen som även gjorde Neil Gaiman och Alan Moore till världsstjärnor. På 90-talet skrev Grant bland annat Animal Man, Arkham Asylum, Doom Patrol och The Invisibles.

Philip Bond är tyvärr inte på långa vägar lika produktiv som Grant men hans teckningar känns igen från bland annat Tank Girl (vars lookalike dyker upp här), The Invincibles och Hellblazer: Bad Blood.

Serien släpptes första gången 1995 så vad jag än skriver kan det knappast räknas som en spoiler. 2016 släpptes serien på nytt i en bok med hårda pärmar tillsammans med serien Vimanarama skapad av samma par.

Tonen sätts direkt.

Berättelsen handlar om en namnlös kvinnlig gymnasieelev (”Flickan”/”The Girl”) som bryter loss från sitt inrutade liv genom att rymma med en gränslös kille (”Pojken”/”The Boy”) och bege sig ut på en roadtrip som kantas av våld, sex och droger (fast kanske inte i den ordningen).

Dionysos vin har ersatts med rysk vodka.
Berättelsen är full av minnesvärda citat.

Pojken är enligt Grant Morrison modellerad efter Dionysos. I myterna följs Dionysos av de kvinnliga menaderna som dricker och dansar sig till en våldsam extas. Flickan är en modern menad som dras in i Dionysos extatiska resa.

Och visst, Grant Morrison får naturligtvis säga det. Det är ju ändå han som skrivit berättelsen. Men i mina ögon ser kopplingen tunn ut.

Man skulle lika gärna kunna göra kopplingar till filmen Natural Born Killers som släpptes året innan Kill your boyfriend. Men enligt Grant skrev han manuset på våren innan filmen kom ut.

I alla fall. På vägen möter Flickan och Pojken poserande konstskoleterrorister, perversa parlamentsledamöter och poliser som stjäl urnor.

Redan på de inledande sidorna dagdrömmer Flickan om att genomföra en skolmassaker, endast klädd sexiga underkläder. Som sagt är det här väldigt mycket ett uttryck av den manliga 1990-talsfeminismen. Kvinnor får gärna frigöra sig och ta initiativet och vara våldsamma och ha sex med andra kvinnor men de kommer alltid tillbaka till mannen igen.

Det är en manlig befrielsedröm som kvinnan tar plats i.

Backlashen mot Star Wars levde redan innan The Phantom Menace släpptes.

Paret slår ihjäl en parlamentsledamot som visar sig vara klädd i kvinnliga underkläder. De stjäl nycklarna till hans sexgrotta och där klär Flickan sig ut till det klassiska västerländska kvinnliga idealet med blond peruk, knallröda läppar och tajt, tajt röd kort klänning.

Som Grant Morrisson säger genom henne:

”Why should I study for exams, when I could be dancing in the studio audience of some late-night tv programme for the under-25’s? I want to be the girl the boys all fancy. The one with the big tits and a big smile and nothing in her head.”

Flickan tar plats i en reality-tv-kontext som exploderade efter The Real Worlds MTV-premiär den 21 maj 1992.

”I think I understand. Shake a person up enough and what they thought was a personality starts to separate. We can be anything. I’m a Page-Three Girl. I’m a Warhol superstar. I’m a dyke. I’m a riot grrrl. I’m the queen of sex. I’m a housewife with a jar of rat poison.”

Berättartekniskt är Kill your boyfriend relativt traditionellt men en intressant detalj (som kunde ha utnyttjats mer) är att huvudpersonen bryter igenom serien och vänder sig direkt till läsaren vid ett antal tillfällen och berättar vad som händer.

”… so I went with him. I went with him and I drank straight vodka and I told him about mum and dad Paul and the life I knew was all I had to look forward to.”

När paret försöker lifta plockas de upp av ett gäng konstskolestudenter som lever ett revolutionärt liv ombord på en klassisk engelsk dubbeldäckarbuss. Efter ett tag inser de dock att studenterna bara är frasradikaler som inte vågar utföra handlingens propaganda.

”Praxis can only come after intensive discourse, you know what I mean? We have to define the parameters of revolutionary activity…”

”You’ve got a hand grenade here. You said you were gonna blow up the Blackpool tower! Well?”

”Only in a conceptual sense. We wanted to juxtapose the image of the tower and the … ah … the grenade …”

I dag hade de förmodligen instagrammat handgranaten framför tornet i Blackpool.

Lita aldrig på någon som använder begrepp som juxtaposition.

Never trust a hippie!

Newsarama har en bra intervju med Grant Morrison om Kill your boyfriend.

Polytopia – för dig som alltid velat ha ett bra Civilization-spel i mobilen

Det enda du egentligen behöver veta är att Polytopia är som om någon har gjort ett snyggt, modernt och bra mobilspel av Civilization.

Jag är ingen stor gamer. Eftersom jag aldrig köpt någon pc utan bara ägt mac-datorer har spelutbudet inte varit så stort. Jag hade en period i mitten av 1990-talet där jag spelade shareware-versionen av Prince of Persia frenetiskt på en lånad Mac Classic och några år senare följde jag intensivt allt som hade med Bungies Marathon att göra. Men mytologin och allt runt spelet var intressantare än själva spelet. På 2000-talet ägde jag en Playstation 1 (som jag mest spelade Sled Storm på) och en Nintendo Wii (som jag mest spelade tennisspelet i Wii Sports). Men det enda spel jag egentligen gillar är Civilization och det har jag spelat till och från sedan jag upptäckte det 1994.

Så ta det jag skriver här med en nypa salt. Jag är ingen spelexpert.

Polytopia tar många av de klassiska Civilization-grundstenarna och paketerar det i ett snyggt och mobilanpassat strategispel.

Du börjar med att välja vilken stam du vill spela som. Varje stam har olika strategiska fördelar. Vissa börjar med hästar som rider långt, andra med svärdtrupper som slår de flesta andra soldater, åter andra börjar med väldigt stora huvudstäder. Varje fördel har naturligtvis också en nackdel; hästarna är väldigt svaga, svärdtrupperna är väldigt dyra och trupperna i de stora huvudstäderna kan varken röra sig långt eller slå särskilt hårt.

En snygg detalj är att varje stam har sin egen grafik och sitt eget utseende på allt från städer, till miljöer (öken, skog, träd fyllda med blommande körsbärsblommor, ett bistert snölandskap, och så vidare).

Sedan landar du på en platt jordskärva som glider i rymden och du ser din huvudstad. Runt huvudstaden sprider sig ett ogenomträngligt molnlager. Ditt uppdrag blir nu att steg för steg undersöka hela platta för att hitta och besegra alla andra stammar.

Efter hand ställs du inför olika strategiska val. Ska du sprida ditt rike så stort som möjligt med risken att sprida dig för tunt och attackeras från flera håll samtidigt och sakna tillräckligt med trupper att försvara dig med eller ska du hålla ett stabilt rike som riskerar att låta en fiende ta över resten av jorden och besegra dig tack vare sitt överlägsna truppantal.

Du kommer märka att det finns två nyckelpunkter i kampanjen. Dels är det tidigt i spelet när du helt plötsligt upptäcker att du har flera aggressiva stammar på olika sidor av ditt rike och det står och väger mellan att de snabbt tar över dina städer eller att du långsamt och tålmodigt lyckas försvara dina städer och dels är det någonstans i den sista tredjedelen av kampanjen där du märker att du har majoriteten av alla städer och det bara är en tidsfråga innan du har tagit över hela jorden.

Eftersom det är en begränsad yta du spelar på, den är baserad på hur många motståndare du väljer att spela mot, går det att spela en kampanj relativt snabbt. Till skillnad från Civilizations ”Just one more turn” är det här ”Just one more game”.

Personligen tycker jag att den svenska indiestudion som skapat Polytopia har lyckats att skapa en bra balans mellan att erbjuda ett spel som det går att spela gratis men samtidigt erbjuda naturliga saker som spelarna kan köpa om de vill. När du laddar ner och börjar spela första gången är det bara tre standardstammar som är upplåsta och om du gillar spelet och vill testa olika strategiska alternativ kan du låsa upp nya stammar för tio till femton kronor styck.

Hittills har jag testat två olika officiella versioner av Civilization för iOS. Den första var en nedbantat och rätt tråkig variant som jag aldrig fastnade för. Den var ful i förhållande till datorversionen och hade ingen bra balans. Den andra versionen var en rak portning av datorversionen av Civilization VI. Den här var lovande och jag kände mig väldigt nöjd när jag köpte den. Men jag fortsatte aldrig att spela den. Det berodde mycket på att jag enbart spelade på telefonen och det som är bra med Civilization är de episka kartorna och de svepande historiska tidsperioderna. Det funkar inte lika bra när man bara vill spela några drag på tunnelbanan eller medan man väntar på något.

Det jag saknar från Civilization i Polytopia är möjligheten att spela ett mer avslappnat spel som handlar mer om att utveckla en civilisation snarare än att utplåna andra civilisationer.