Jag plockade upp Stephane Levallois seriebok The Ark på Serieteket av två anledningar.
1) Boken är utgiven på Humanoids. Det amerikanska förlag som ger ut serier från klassiska franska förlaget Les Humanoïdes Associés. Hem åt bland andra Moebius, Alejandro Jodorowsky och Enki Bilal.
2) Omslaget domineras av en person i uråldrig dykardräkt som släpar något på marken som sitter fast med två spända linor från dykarhjälmen.
Hur kan man inte vilja läsa något sådant!
Boken är tecknad med en exakt men samtidigt lätt skissartad hand. Det är en svartvit berättelse tecknad med tusch och vattenfärger.
Berättelsen är helt ordlös men varje kapitel inleds med en kort poetisk text, lite som en klassisk stumfilm.
I första kapitlet får vi se vad det är personen i dykardräkten släpar genom öknen. Det är boktitelns ark.
På vägen genom berättelsen får vi se olika karaktärer och katastrofer som följer arken.
Det är som att ta del av en persons drömmar utan att kunna göra något för att förändra förloppet. Väldigt lite följer normal logik. Det är berättelse full av fransk surrealism med saker gömda i öknen, beduiner på styltor, en pojke som samlar på skorpioner i sina fickor, kameler stora som AT-AT:s och kvinnor i slöjor som blottar sig.
Den tecknade berättelsen karakteriserar av ett väldigt noggrant rutarbete med i huvudsak ett fast trerutorssystem som fylls av teckningar som skildrar rörelse och korta tidsskeenden.
Låt mig försöka förklara. I många serier händer en sak i första rutan, i nästa ruta har berättelsen gått vidare till nästa händelse och så vidare. Här är det nästan som att se de individuella rutorna i en tecknad serie.
Det händer väldigt lite mellan varje ruta. Det är korta korta klipp. Mycket handlar om att visa samma person i en ny gest eller att zooma in eller zooma ut ur en scen. Det känns väldigt mycket som en storyboard till en film.
Det fick sin förklaring när jag väl läste baksidestexten på boken. Stephane Levallois visar sig nämligen vara en populär storyboard-tecknare till regissörer som Marc Caro, Louis Leterrier och Wong Kar Wai.
Stephane Levallois bakgrund som illustratör visar sig också i de många mäktiga nyckelscenerna, som när döda beduiners kroppar fastbundna längt upp på långa styltor bränns upp framför en enorm blodmåne.
Jag kan rekommendera att lyssna på Dead Can Dance eller någon annan storslagen eller filmisk musik medan du läser albumet.
Läs den och se vilka drömmar du får!