Ett tag såg jag fram emot nya tv-serier och filmer baserade på tecknade serier och böcker. Men de senare åren har varit så tråkiga. Constantine, Preacher, American Gods, The Magicians, The Umbrella Academy. Så mycket som så låtit lovande och som varit så bra i sin originalform – och som sedan varit så meh.

Därför blev jag så glad när jag såg Spider-Man: Into the Spider-Verse.

Snacka om en explosion av färger och idéer på skärmen. Neonljus och neonfärger överallt. En väldigt snygg och modern retrostil. 3D-teckningar med tjocka raster och markeringsstreck dragna i ett lager ovanpå figurerna.

De använde seriemediets styrkor och förstärkte dem med filmmediets styrka, den rörliga bilden. Med tankerutor som poppade upp medan karaktärerna rörde sig och stannade kvar i luften medan de fortsatte vidare och poppade upp nya tankerutor hela vägen.

Teckningsstilen fick mig att tänka på både klassisk Pop Art (som ju ibland bara var uppförstorade serierutor) och dels Telltale Games kapitelspel med Batman och The Walking Dead.

Ibland fick jag dock en känsla av att det var något fel på mina ögon eller på filmen. Bilden fick en effekt som när man tittade på gammal 3D-konvertering à la Tv-piraterna utan 3D-glasögon. Jag vet inte om du tänkte på det också? Det var väldigt förvirrande. Jag förstår att det säkert gjordes för att skapa fokus på det som hände i centrum av bilden. Men ändå. Meh.

Jag tyckte det märktes att filmen var skriven av Phil Lord som skrev Lego-filmen. Det hände saker hela tiden och filmen hade inga problem att använda buskisgrepp och internskämt, som att de kort använde den gamla signaturmelodin som väl mest är känd för att ha använts som bas för Spider-Pig-skämtet i Simpsons-filmen.

Naturligtvis var Spider-Ham eller Peter Porker en av de annorlunda Spider-Man-figurer som slungades in i filmens dimension när Kingpins maskin skapade en port till multiversum under Brooklyn. Kingpin! Bill Sienkiewiczs Kingpin kommer alltid vara min Kingpin men den här Kingpin. Ett sånt berg.

Ögonen på nosen av Spider-Ham dock. Varför?

Men Nicolas Cages Spider-Man Noir. Så bra.

Och naturligtvis Hailee Steinfelds Gwaanda … förlåt, Gwen.

Prowler däremot. Jag har ingen koll på honom sedan tidigare men här kändes han mest som en prålig kopia av Spawn. En besvikelse. Men. Det som gjorde hela den karaktären var ju spoilers och hans fantastiska signaturljud. En blandning av ett avgrundsvrål från ett jagat djur och de där enorma basunerna som hörts i alla filmtrailers sedan Inception.

Filmen inleds med att Peter Parker säger: ”Det finns bara en Spider-Man.” Det stämmer naturligtvis inte. ”We are all Spider-Man.”

Jag gillar att filmen har en tät berättelse som rör sig medvetet från handling till handling med utrymme att vila i ögonblicket ibland, som hemma hos Uncle Aaron.

Att det finns ögonblick som pitchas upp som avgörande som får lov att vara tillfälliga antiklimax, på ett positivt sätt. Som första gången Miles ska försöka hoppa från ett hus på ett coolt Spider-Man-vis.

Även klassiska klichéer som löftet som inte går att hålla (eller går det?), de oknutna skorna som blir viktiga senare, detaljen som styr ett långt händelseförlopp (som när Miles träffar Peter B Parker första gången), den ovillige mentorn som ändå visar sig vara den bästa läraren funkar bra i berättelsen.

Jag skulle inte ha något emot om slutstriden var något kortare och något mindre psykedelisk men det kan vi kalla randanmärkningar.

Men för guds skull, gå och läs Daredevil: Love and War och Elektra: Assassin av Frank Miller och Bill Sienkiewicz nu. Sitt inte här och dega!

Och glöm aldrig ”It can get weirder.”

Illustrationen överst på sidan är gjord av Huy Hoang Ha.