Burial pitchade ner modern amerikansk R&B och flyttade musiken från stora lyxiga bilar i USA till en skitig nattbuss i södra London. Med titlar som Archangel, Ghost Hardware och Etched Headplate skapade han en cyberpunk-musik för utstötta och marginaliserade människor.

Burials dubstep-epitet blev tidigt något annat, något mycket tråkigare och mer förutsägbart. Men när jag började hitta artister som rörde sig i liknande ljudlandskap fick jag länge fundera över hur jag skulle definiera musiken. Vilken etikett jag skulle sätta på den. Helt enkelt vad jag skulle döpa spotifylistorna till. Efter hand som artister som AL-90, Volor Flex, Nocow, Vacant och Phelian dök upp var det ändå en sak som jag tyckte mig känna igen i ljudlandskapet. Det var ofta en känsla av att befinna sig under vattnet och höra musiken så där dovt och avlägset.

Umeås Gidge inspirerades av Burials ljudbild och släpade ut den i en norrländsk skog. Även här återkommer det knastriga ljudet från skräpiga skivor och nedpitchade röster. Men det är också fyllt av samplingar från skogen och i bakgrunden är det land- och sjöväderrapporten i ett slitet torp i en skogsglänta snarare än tinnitus på nattbussen från ett rejv i en övergiven industrilokal.

Gidge består av Ludvig Stolterman och Jonathan Nilsson som gick en musikproducentutbildning tillsammans och började göra musik ihop. 2014 släpptes debutalbumet Autumn Bells på det Berlin-baserade skivbolaget Atomnation. Skivan, med sina varma, luftiga pianoslingor, trämjuka, avskalade rytmer och svävande röster, mottogs positivt.

Två år senare släppte de Lulin tillsammans med Lampray och Norr. En kortfilm och ett album bestående av två låtar på vardera 20+ minuter förankrade i fruktan för vad som rör sig där ute i mörkret i glappet mellan skog och bebyggelse.

Året därefter arbetade de på LNLNN om materialet på Lulin och gjorde det mer dansgolvsanpassat, utan att för den delen vara dansgolvsmusik.

Inledningsspåret på LNLNN är en del i något jag skulle vilja kalla för svensk körambient. Forss är väl den artist som tydligast jobbat i den här genren på albumet Ecclesia från 2012.