Persefone dras ner i underjorden igen

Persephone är en magisk historia inspirerad av den grekiska sagan om årstidernas växlingar och vårens prunkande växtlighet. Tecknad med snabba och lätta streck inspirerade av Miyazaki-anime och B.P.R.D-tecknaren Guy Davis.

Som hämtat ur B.P.R.D.
Som hämtat ur B.P.R.D.

Loïc Locatelli-Kournwskys berättelse utspelar sig i en fantasyvärld där ovanjorden, Eleusis (platsen för de årliga Persefone-riterna i det antika Grekland), har vunnit ett magiskt krig mot underjorden, Hades.

Paris eller Centropolis?
Paris eller Centropolis?

Till skillnad från de grekiska berättelserna liknar Eleusis huvudstad Centropolis mer efterkrigstidens Paris än en forntida grekisk stad.

Där lever en uttråkad Persefone som bara utmärker sig i ett ämne i skolan, botanik. Samtidigt känner hon ett starkt yttre tryck från människor runt omkring sig eftersom hon är dotter till den kraftfulla magikern Demeter. Och eftersom magi endast kan ärvas inte läras förväntar sig alla runt henne att hon ska växa upp och bli en häxa. Men Persefone är inte Demeters riktiga dotter, hon vet bara att Demeter tog med henne tillbaka från Hades efter det senaste stora kriget mot underjorden och adopterade henne.

Storslagna vyer i underjorden.
Storslagna vyer i underjorden.

Problemet är bara att onda varelser på något sätt har lyckats smita upp från det förseglade Hades och attackera Centropolis. Persefone dras in i en historia med långa rötter djupt ner i underjorden där hon måste lära sig magi och att den inte kan stoppa död och smärta.

Loïc Locatelli-Kournwskys Persephone är utgiven på Archaia (en underetikett till Boom! Studios) och publicerades i maj 2018.

Mina sex favoriter på årets Fotosidan Masters-utställning

I dag öppnade utställningen för fototävlingen Fotosidan Masters 2019 på Galleri Kontrast.

Förra året, första gången jag deltog i Fotosidan Masters, vann jag. I år fick jag nöja mig med att vara med på utställningen med en bild.

Prisutdelningen 2018.
Från Fotosidan Masters-utställningen på Galleri Kontrast 2019.

Min absoluta favorit i årets utställning är det svartvita gatufotot av Göran Johansson med två vänner (?) inne på Starbucks som reagerar väldigt olika på den närgångna fotografen på andra sidan glasfönstret.

Sedan gillar jag verkligen den här kombinationen som Galler Kontrasts curator Mia Klintewalls (som sammanställt utställningen utifrån alla deltagande tävlingsbidrag) har skapat med Per Anderssons uggla och Ronny Vervaarts gasmask.

Jag fortsätter på det svartvita temat. Jag vet inte om det är för att jag själv jobbar med ett svartvitt projekt just nu som gör att jag gillar många svartvita bilder. I alla fall. Eva Centergrens porträtt visar en kvinna med mycket erfarenhet och envishet.

Och Andreas Paulssons porträtt är fyllt med mycket livsglädje. En typ av bild som lätt skulle publiceras i färg av slentrian men som jag tycker vinner mycket på sin svartvita behandling.

Avslutningsvis är Andreas Hembs makrofoto av en insekt (?) fascinerande och grafiskt snygg.

The Ark skapar surrealistiska drömmar i grymma ökenlandskap

Jag plockade upp Stephane Levallois seriebok The Ark på Serieteket av två anledningar.

1) Boken är utgiven på Humanoids. Det amerikanska förlag som ger ut serier från klassiska franska förlaget Les Humanoïdes Associés. Hem åt bland andra Moebius, Alejandro Jodorowsky och Enki Bilal.
2) Omslaget domineras av en person i uråldrig dykardräkt som släpar något på marken som sitter fast med två spända linor från dykarhjälmen.

Hur kan man inte vilja läsa något sådant!

Stephane Levallois The Ark (Humanoids)

Boken är tecknad med en exakt men samtidigt lätt skissartad hand. Det är en svartvit berättelse tecknad med tusch och vattenfärger.

Berättelsen är helt ordlös men varje kapitel inleds med en kort poetisk text, lite som en klassisk stumfilm.

I första kapitlet får vi se vad det är personen i dykardräkten släpar genom öknen. Det är boktitelns ark.

På vägen genom berättelsen får vi se olika karaktärer och katastrofer som följer arken.

Det är som att ta del av en persons drömmar utan att kunna göra något för att förändra förloppet. Väldigt lite följer normal logik. Det är berättelse full av fransk surrealism med saker gömda i öknen, beduiner på styltor, en pojke som samlar på skorpioner i sina fickor, kameler stora som AT-AT:s och kvinnor i slöjor som blottar sig.

Stephane Levallois The Ark (Humanoids)

Den tecknade berättelsen karakteriserar av ett väldigt noggrant rutarbete med i huvudsak ett fast trerutorssystem som fylls av teckningar som skildrar rörelse och korta tidsskeenden.

Låt mig försöka förklara. I många serier händer en sak i första rutan, i nästa ruta har berättelsen gått vidare till nästa händelse och så vidare. Här är det nästan som att se de individuella rutorna i en tecknad serie.

Det händer väldigt lite mellan varje ruta. Det är korta korta klipp. Mycket handlar om att visa samma person i en ny gest eller att zooma in eller zooma ut ur en scen. Det känns väldigt mycket som en storyboard till en film.

Stephane Levallois The Ark (Humanoids)

Det fick sin förklaring när jag väl läste baksidestexten på boken. Stephane Levallois visar sig nämligen vara en populär storyboard-tecknare till regissörer som Marc Caro, Louis Leterrier och Wong Kar Wai.

Stephane Levallois bakgrund som illustratör visar sig också i de många mäktiga nyckelscenerna, som när döda beduiners kroppar fastbundna längt upp på långa styltor bränns upp framför en enorm blodmåne.

Jag kan rekommendera att lyssna på Dead Can Dance eller någon annan storslagen eller filmisk musik medan du läser albumet.

Läs den och se vilka drömmar du får!

Nittiotalet tog nästan död på serievärlden

1990-talet var en kreativ stenöken för den amerikanska serievärlden. Jag påminns om det när jag läser American Comic Book Chronicles: The 1990s av Jason Sacks.

American Comic Book Chronicles är en serie stora böcker utgivna av TwoMorrows Publishing som berättar seriemediets utveckling från 1950-talet och framåt. Fokuset för böckerna är vad som händer i de viktigaste serierna från i första hand Marvel och DC men också vad de andra amerikanska serieförlagen och serieskaparna som publicerar sina egna serier håller på med under tiden.

Samlarboom och gimmickar

För hela den amerikanska serievärlden är det en konstig tid. Årtiondet börjar med en enorm samlarboom och slutar med att Marvel går i konkurs och att många andra mindre förlag och tusentals seriebutiker lägger ner.

Marvel och DC lever på gimmickar. Stålmannen dör, Cyclops och Jean Grey gifter sig, Spindelmannen ersätts av en klon, Batman får sin rygg bruten.

Tre olika omslag till första numret av nya Sprider-Man-titeln utan tillägget The Amazing.
Tre olika omslag till första numret av nya Sprider-Man-titeln utan tillägget The Amazing.

Todd McFarlanes första nummer av Marvels nya Spider-Man-serie som släpptes i juni 1990 fick olika omslag och olika skyddspåsar i olika säljkanaler och alla läsare var tvungna att köpa flera exemplar av åtminstone någon version för att kunna läsa serien och kunna samla den för att kunna sälja det orörda premiärnumret dyrt i en lysande framtid. Många kommer att ångra sin investering.

I juli 1991 hade Marvel 68,38 procent av försäljningen på den amerikanska seriemarknaden, enligt American Comic Book Chronicles. DC hade bara 19,8 procent och alla andra förlag hade mindre än 12 procent att samsas om. Dark Horse, som då var det tredje största förlaget, hade 2,3 procent av marknaden.

Nu skulle Marvel börsnoteras och början på det som skulle mutera till Marvels mastodont-event på filmduken föddes med krav på årliga event och förstanummer av existerande serier som skulle locka fler läsare till seriebutikerna.

Serier har ju den konstiga grejen för sig att när tidningarna säljer för lite kan förlagen bestämma sig för att starta om berättelserna och låta numreringen av tidningen börja om på ett, eller till och med noll, och i några fall minus ett (!).

Omslagen till Rob Liefelds X-Force #1–3.
Omslagen till Rob Liefelds X-Force #1–3.

I augusti lanserade Rob Liefeld X-Force där Cable ledde ett nytt X-Men-team bestående av … håll i hatten … Boom Boom, Domino, Feral, Shatterstar, Warpath och Cannonball. Ja, du hör ju själv hur töntigt det låter. Men det här var nittiotal och testostoronstinna tonåringar kunde inte få nog av det här. Första numret sålde fyra miljoner exemplar.

Första numret av nya tidningen X-Men som släpptes senare samma år släpptes i fyra olika versioner med omslag som tillsammans bildade en stor bild. Över åtta miljoner exemplar trycktes men redan här började butiker gå i konkurs för att de hade beställt mycket mer än deras kunder var intresserade av att köpa.

Tre omslag av Wizard från de tre första åren.
Tre omslag av Wizard från de tre första åren.

Den största symbolen för den här samlar- och krämarkulturen var tidningen Wizard som hajpade kommande utgåvor av de hetaste serierna och listade värdet på publicerade serietidningar. Tidningen gavs ut av ett fristående bolag, så de var alltid oberoende ur den synvinkeln, men de levde hela tiden i symbios med de stora serieförlagen, och med tiden även film- och tv-bolagen. Första numret gavs ut i juli 1991 och i januari 2011 lades papperstidningen ner.

En av ”höjdpunkterna” i den här utvecklingen med särskilda samlarutgåvor av premiärnummer är Team Titans #1 som i september 1992 släpps i fem versioner, där första halvan av varje version presenterar en av teammedlemmarnas väg in i teamet följt av den första historien med teamet, som då alltså är likadan i varje utgåva. Jag vet vad Sverker Olofsson hade gjort med den idén.

Youngblood, Spawn och Savage Dragon var tre av de första titlarna som Image Comics gav ut.
Youngblood, Spawn och Savage Dragon var tre av de första titlarna som Image Comics gav ut.

Serievärldens superstjärnor lämnar Marvel

Efter att Marvels redaktör tvingat Todd McFarlane att censurera en ruta i Spider-Man, där Juggernaut får ett svärd inkört i ögat lämnade han bolaget. Under julhelgen 1991 skickade han och flera andra Marvel-skapare, bland andra Rob Liefeld, Jim Valentino och Erik Larsen, ut ett pressmeddelande att de hade dragit i gång Image Comics.

Grundarna kom överens om att det enda immateriella som Image Comics skulle äga var företagsloggan. Alla serier skulle tillhöra respektive kreatör.

Image Comics skulle vara skaparnas bolag.

Något som blev väldigt ironiskt senare när Neil Gaiman tvingades in i en kostsam rättsprocess mot Todd McFarlane över rättigheterna till Miracleman, som han var en av författarna bakom, och Angela, en karaktär Neil Gaiman skapat till Todd McFarlanes Spawn-serie.

I april 1992 ägde Image Comics 17,86 procent av marknaden, trots att de bara gav ut sex olika serietidningar medan Marvel och DC gav ut 93 respektive 61 serier. DC knuffades ner till tredje plats bland serieförlagen för första gången sedan 1979-talet.

Den stora stjärnan var naturligtvis Todd McFarlanes Spawn vars första nummer sålde nästan två miljoner exemplar.

På bara fyra år, från 1992 till 1996 gick Image från att vara de oberoende skaparnas himmelrike till att trasas sönder av ett inbördeskrig mellan gigantiska egon.

Flera av grundarna lämnade under åren men bolaget överlevde och när bolaget började släppa in allt fler blandade röster för att klara sig utan de ursprungliga tecknarnas serier skapades en långsiktig stabilitet.

Bäst lyckades Robert Kirkman och hans The Walking Dead, som gjorde att han erbjöds att bli delägare i bolaget han hade följt som ett fan under mitten av nittiotalet.

Missa inte dokumentären om hur Image startade och hur grundarna la ner stridsyxan på SVT Play.

Death: The High Cost of Living, Enigma och Black Orchid var tre av serierna som Vertigo Comics gav ut 1993.
Death: The High Cost of Living, Enigma och Black Orchid var tre av serierna som Vertigo Comics gav ut 1993.

Britterna tog med sig galenskapen

1993 börjar med att DC:s nya underetikett Vertigo debuterar med Neil Gaimans Death: The High Cost of Living den 12 januari och avslutas med att Mike Mignolas karaktär Hellboy gör debut i tidningen John Byrne’s Next Men (Dark Horse Comics) den 14 december. Svårt att klaga på ett sådant år.

Vertigo är i mina ögon det bästa som händer serievärlden under nittiotalet. Serier skapade för vuxna.

Precis som att all cool musik hade Parental Advisory-klistermärken var omslagen på alla Vertigo-serier märkta med Suggested for Mature Audiences.

Vertigo drömdes fram av den mångåriga DC redaktören Karen Berger under hennes mammaledighet 1991.

Bland de många, många nya serieförlag som dök upp på nittiotalet blev Vertigo ett av de mest långlivade.

Vertigo överlevde tack vare att de gjorde serier för läsarna i stället för samlarna, att de medvetet distribuerade tidningarna till andra butiker än seriebutiker, som skivaffärer, och att de gjorde serier som även kvinnor ville läsa.

I en av de första annonserna för Vertigo stod det ”From magic to madness. From Old England to New England.” Vertigo kryllade av brittiska skapare. Constantine var magin och Shade the changing man var galenskapen.

Något som jag helt missat till nu är en annan av DC:s underetiketter som de drog i gång samtidigt som Vertigo. Milestone Comics skapades av fyra afroamerikaner som saknade superhjältar de kunde relatera till. Nästan de enda färgade superhjältarna på den tiden var Black Panther, Luke Cage och Cyborg.

Jag kan verkligen rekommendera dokumentären om Milestone Comics som finns på SVT Play till den 20 september 2019.

1995 var Sandman på väg att gå i mål. Vertigos nya succéserie blev Preacher, skapad av Garth Ennis och Steve Dillon som redan hade samarbetat på Hellblazer.

Sandman var så viktig att förutom alla spinoffs de gav ut (Death: The Time of Your Life, Sandman Mystery Theatre och The Dreaming bland annat) strax efter att sista numret av Sandman-tidningen släpptes i mars 1996 valde förlaget att ge ut hela serien igen nummer för nummer.

Efter flera olika work for hire-projekt för Marvel och DC får Warren Ellis äntligen presentera sin egen skapelse Transmetropolitan. Ursprungligen publicerades serien på Helix, science fiction-etiketten DC skapade när Vertigo blev en sån dunderhit. Men redan efter 12 nummer blev Transmetropolitan en del av Vertigo.

Proppen går ur marknaden

1993 hade försäljningen av serier i USA ökat och en miljon exemplar var en normal upplaga för de största tidningarna.

En bidragande orsak var att samlarkortsmarknaden imploderade och många som höll på med det flyttade sina investeringar till serietidningar i stället.

På mindre än ett år, från februari 1993 till november samma år minskade antalet sålda tidningar från 400 miljoner exemplar till 200 miljoner.

1995 gjorde Marvel det ännu svårare när de köpte upp ett av distributionsbolagen och gav det exklusiv rätt att distribuera Marvel-serier till seriebutikerna.

Det här gjorde att butiker som tidigare fått bra rabatter eftersom de köpte så mycket från en distributör nu var tvungen att beställa från två företag och att de då inte nådde upp till rabattgränsen längre. Plus att all administration blev dubbelt så jobbig.

För första gången sedan 70-talet var ingen av de bäst säljande tidningarna i februari 1993 från vare sig DC eller Marvel. Fyra kom från Image och en från Valiant. DC:s bästa titel kom först på 24:e plats.

Eftersom Image sålde så otroligt bra blev det ett stort problem när de aldrig kunde hålla sina deadlines. Hollywood hade lockat över seriestjärnorna och leveranserna blev lidande. De nya köparna som lockats av de tuffa Image-serierna lackade ur och slutade dyka upp i seriebutikerna. och eftersom seriebutikerna hade betalat för serierna i förskott tog pengarna slut.

Den 27 december 1996 går Marvel Entertainment Group i konkurs. Marvel hade sålt allt sämre och företaget hade betalat för mycket för spelkortsbolag strax innan den marknaden imploderade. Men det pågick också en kamp om kontrollen i bolaget mellan dess vd Ron Perelman och riskkapitalisten Carl Icahn, känd för att ha tagit över stora bolag som amerikanska flygbolaget TWA med hjälp av lånade pengar och sedan stycka och sälja de värdefulla delarna av bolaget.

Ett och ett halvt år senare tar leksakstillverkarna Toy Biz över Marvel och bildar Marvel Enterprises.

De sparkade ännu mer personal och införde regler som att elen skulle stängas av på kontoret klockan 17.00.

1997 hade serievärlden nått ett nytt bottennivå. Endast fem titlar sålde mer än 120 000 exemplar per nummer. Fyra år tidigare, 1993, hade en sådan försäljning inte ens noterats på topp 100-listan.

The Authority och Planetary på Wildstorm Comics.
The Authority och Planetary på Wildstorm Comics.

Warren Ellis och Alan Moore startar 2000-talet

1999 drar Warren Ellis i gång 2000-talet på riktigt med serierna Planetary och The Authority på Jim Lees Image-underetikett Wildstorm Comics, som samma dag köptes upp av DC Comics.

Samma år får Alan Moore äntligen börja jobba med egna skapelser igen när förlaget America’s Best Comics skapades som en underetikett till Wildstorm Comics.

Det här krävde intensiva förhandlingar eftersom Alan Moore hatade DC av hela sitt hjärta och vägrade arbeta med dem. Lösningen blev att hans böcker sköttes av en redaktör på Wildstorms kontor i Kalifornien och att ingen på DC fick något att säga till om när det gällde Alan Moores titlar.

På ABC gav Alan Moore ut ett flertal retrodoftande moderna serier, som League of Extraordinary Gentlemen, Tom Strong, Promethea och Top 10. Serier som de var innan superhjältarna tog över allt. Pulp, science fiction och myter.

I dag säljer serier bättre än någonsin

Sammantaget kan man säga att serierna från de två stora förlagen lämnade mycket att önska, förutom ett fåtal guldkorn, det Image skapade blev grogrunden för att ännu fler skulle våga ge ut sina egna serier men grundarnas egna serier har förutom ett fåtal titlar ingen relevans i dag, och att det i huvudsak var ett bortkastat årtionde för Alan Moore.

Mina amerikanska favoriter från årtiondet är Sandman, Preacher, Strangers in Paradise, Hellboy, Finder, Queen & Country och Transmetropolitan.

På 2000-talet räddas serievärlden genom att nå ut till nya målgrupper, bland annat tack vare manga-vågen, att serieböcker medvetet såldes på fler ställen än bara i seriebutiker, som vanliga bokhandlar och på nätet, och tack vare reklamen från alla filmer och tv-serier baserade på serier.

2018 sålde serier bättre än någonsin.

American Comic Book Chronicles: The 1990s är en kompakt historiebok sprängfylld med spoilers för berättelser som är snart trettio år gamla. Det är ingen bok att läsa från pärm till pärm utan snarare ett år i taget.

Jag önskar att en bättre typograf hade fått uppdraget att göra ut boken. Brödtexten är för tajt satt och det är trångt mellan text och bild. Textraderna är otroligt hopdragna eller utspärrade ibland.

Vill man kan man säga att nittiotalet inte tog slut förrän 2016 när Hellboy in Hell gick i mål.

På äventyr i den svenska rollspelsvärlden

Där, under andra halvan av 1980-talet fanns det nog inget coolare. Vi spelade Mutant och Drakar och demoner. En av mina närmaste vänner slet under många år med att illustrera sitt eget Drakar och demoner-inspirerade rollspel. Filmen Willow kom i samma veva och vi såg om den igen och igen.

Magiker av Peter Bergting till Drakar och demoner.
Magiker av Peter Bergting till Drakar och demoner.

Utifrån var vi hotade av Allan Rubin och andra vuxna som inte ville förstå.

Sedan blev vi vuxna (läs började i gymnasiet), jag såg Blade Runner och Hellraiser och bytte ut hårdrocken mot depprocken och punken. Drakar och demoner ersattes av Kult.

Orvar Säfström och Jimmy Wilhelmsson såg tidigt att de gamla rollspelarna hade nått den nostalgiska åldern. Först gjorde de ett mastodontverk om Äventyrsspel 2015, med undertiteln Bland mutanter, drakar och demoner, och sedan följde de upp det med ett lika ingående verk om Mutants långa och vindlande historia, med undertiteln Minnen från den förbjudna zonen, som släpptes i slutet av 2018.

Själv köpte jag bara Äventyrsspel-boken, Mutan-boken läste jag på Serieteket nyligen.

Formatet är galet. Det känns mer Kickstarter-optimerat än läsanpassat. Jag undrar hur många som har köpt boken som verkligen har läst den. De borde haft en nivå på Kickstartern där det ingick ett läsbord med boken.

Men det är ju en klassisk coffee table-bok som man ska plocka upp och bläddra lite i, fastna vid någon bild och läsa på om just den delen av Äventyrsspels historia.

Ur en nostalgisynvinkel hade det varit intressant om de gått hela linan ut och gett ut böckerna som klassiska Äventyrsspel-produkter med häftade böcker i papplådor.

Äventyrsspel-boken är en rak oral history à la Please Kill Me, fast med mindre droger, sex och våld. Fördelen är att alla får komma till tals, men att det inte alltid blir en helt tydlig linje från citat-sjok till citat-sjok. Mutant-boken är mer en klassisk berättelse där ingen detalj är för liten och inget sidospår lämnas outforskat.

Samtidigt, eftersom mycket av Mutant-historien berättas i Äventyrsspels-boken måste Orvar och Jimmy grotta ner sig i detaljerna för att det ska finnas något nytt att skriva om.

När jag hade kommit igenom halva Mutant-boken kände jag, men nu har de ju snart gått igenom alla böcker?

Då påmindes jag om Mutant 2089, som var mitt Mutant även om jag aldrig förstod att den hette just Mutant 2089. Sedan följdes det av Mutant Rymd och Mutant Chronicles. Mutant Chronicles var alltid ett töntigt spel. Fast det var ju muterade kaniner också. Och spelkortsvågen ska vi inte tala om.

Muterade kaniner, även kända som rubbitar, tecknade av Stefan Kayat.
Muterade kaniner, även kända som rubbitar, tecknade av Stefan Kayat.

Det är förbluffande att i dag inse att nästan alla omslag var inköpta från grosshandlare i illustrationer. Så samtidigt som att många av Äventyrsspels spel skapades i ett samspel mellan texten och de egna illustrationerna var det som alla spelare såg först, och det som satte känslan för äventyren, en inköpt illustration som inte hade något med spelet att göra. Att både Mutant 2089 och Kult hade omslagsillustrationer som gjordes av sina respektive huvudtecknare var viktigt för att de skulle kännas som sammanhängande världar.

Omslagsbilden på äventyret Änglars skugga från 1991 till Mutant 2089 (ironiskt nog) är kanske mest känd för att ha använts till Graftons brittiska pocketutgåva av William Gibsons Neuromancer från 1986.
Omslagsbilden på äventyret Änglars skugga från 1991 till Mutant 2089 (ironiskt nog) är kanske mest känd för att ha använts till Graftons brittiska pocketutgåva av William Gibsons Neuromancer från 1986.

Kanske är det när Äventyrsspel ska lansera Drakar och Demoner Gigant på spelkongressen 1987 och lastbilen med de tryckta lådorna kör av vägen och de i sista minuten tvingas skapa improviserade speciallådor till en låtsad kongressupplaga som ett av de tidiga fröen till crowdfundingens värld av exklusiva artefakter planteras.

Det jag minns mest från mina tidiga rollspelsår är hur absurt mycket tid vi la på att skapa karaktärer och sedan slå upp tabeller för olika händelser.

En detalj som kan vara värd att notera är att de som jobbade på Äventyrsspel i princip var storebröder till spelarna. De gjorde lumpen när de flesta spelarna gick i mellan- och högstadiet.

En annan detalj är hur mycket grundregler, tilläggsregler, kampanjer och äventyr Äventyrsspel gav ut under en förhållandevis kort period. Jag är inte säker på att de hade lyckats med det i dag eftersom så mycket tid läggs ner på crowdfunding medan de då hade en fungerande butiksdistribution.

En tredje detalj, som kanske inte direkt är en detalj, är hur det här kanske är det mest gedigna materialet om en tid i svensk historia som det finns otroligt lite forskning om. Allt som skrevs i samtiden handlade om huruvida det var farligt eller inte men det finns ingen som med en historisk-sociologisk-vinkel har tagit sig an 1980- och 90-talets rollspelsvärld som till slut lyckades växa sig så stor att rollspelsförbundet Sverok blev Sveriges största ungdomsförbund.

The Sleeper – 720 sidor ultravåld, sex och dubbelagenter

Jag plöjde Ed Brubakers och Sean Phillips mastodontutgåva av The Sleeper. 720 sidor ultravåld, sex och dubbelagenter i en värld befolkad av övermänniskor.

Den här omnibus-volymen gavs ut 2013 och serien som sådan kom ut mellan 2002 och 2005, så inget kan rimligen räknas som spoilers.

Holden Carvers chef är inte nöjd.
Holden Carvers chef är inte nöjd.

Sleeper är en noir-serie om spioner, terrorister och dubbelagenter i utkanten av superhjälteserie Wildcats.

Holden Carver är en agent för den amerikanska spionorganisationen International Operations som blir beordrad av sin chef John Lynch att infiltrera den laboratorieframavlade superterroristen Taos superskurk-organisation. Holden stiger snabbt i organisationen men problemet är att hans chef på I.O. hamnar i koma och det finns ingen annan levande person som vet om att Holden är dubbelagent snarare än förrädare.

Ed Brubaker skriver en tät historia med många vändningar och Sean Phillips tecknar levande om än lite för skissartat ibland för min smak. Det är explosioner, starka kvinnor och actionfylld äventyr.

Ändå är jag lite besviken efter att ha läst klart Sleeper. Jag lämnar Holdens värld med en känsla av, var det här allt? Det är mycket men mest mer av samma. Och i efterordet skriver Ed Brubaker att redaktörerna på Vertigo inte lät honom avsluta serien efter den första planerade 12-nummers-serien eftersom den sålde för bra. Sleeper är tyvärr inget bra exempel på att more is more.

Ed har också en märklig tic i den första halvan av serien där varje kapitel inleds med en variation på ”Earlier that day…”. Till exempel ”But that’s all later. It really begins ten days ago at the Domino…”, ”And understanding what that means goes back to my original mission…” och ”Bangkok four years ago…”.

Ett collage med exempel på bildrutor vars textruta börjar med en variation på ”Earlier that day…”.
Det här hände något tidigare…

Männen ser ut som i en Mike Nomad och Steve Roper-serie och kvinnorna ser ut som i en Milo Manara-serie.

Som hämtat ur en Mike Nomad-serie.
Som hämtat ur en Mike Nomad-serie.
Miss Misery tar ingen skit.

Sean Phillips jobbar väldigt spännande och filmiskt med att mixa utzoomade bilder med profilbilder, extrema närbilder och spännande kameravinklar, som får mig att tänka på Otto Hellers arbete med The Ipcress File.

Sean Phillips lyckas till och med att få ett samtal att vara bildmässigt spännande.
Sean Phillips lyckas till och med att få ett samtal att vara bildmässigt spännande.
Bra vinklar.
Bra vinklar.

Jag borde verkligen gilla det här. Ed Brubaker och Sean Phillips har gjort flera fantastiska serier på Image Comics. Framför allt Lovecraft-influerade noir-serien Fatale som utspelar sig i ett sjaskigt USA från 1930-talet till i dag. Även den serien utökades från en inledande 12-nummers-serie till 24 nummer. Men jag minns den som att just det långa tidsspannet som serien utspelade sig gjorde att den blev varierad och kändes fräsch.

Men gör som jag. Låna boken på Serieteket eller se om ditt eget bibliotek har det för utlåning. Jag skulle vilja hänvisa till att kolla på Libris men där hittar jag inte den här utgåvan, trots att Serietekets böcker ska finnas där.

Miss Misery har åsikter om Holden Carvers plan.
Miss Misery har åsikter om Holden Carvers plan.

Viktor Kasparsson och hans B.P.R.D.

HP Lovecraft hade sitt Arkham i Massachusetts. Stephen King har sitt Castle Rock i Maine. Dennis Gustafsson har sitt Helsingborg i Skåne.

Ja, jag vet. Jag är partisk. Jag kommer ju från Helsingborg. Så därför är det extra spännande med serier som utspelar i Helsingborg. Eller Hälsingborg som var stavningen som användes mellan 1912 och 1971.

Dennis Gustafsson har skapat åtta album i sin serie om privatdetektiven Viktor Kasparsson och hans möten med det okända och det övernaturliga. (Av en outgrundlig anledning börjar numreringen av hans album först med det andra albumet som då har nummer 1.)

Viktor Kasparsson slåss mot zombies.
Viktor Kasparsson slåss mot zombies.

Viktor Kasparsson-serien utspelar sig under mellankrigstiden och innehåller allt från spådomskonster, nazister och zombies till besatta människor, häxor och svenska kyrkans särskilda enhet mot mörkrets makters härjningar i landet.

S.K.U.S.E med sin egen ”crazy wall”.

Svenska Kyrkans underkansli Särskilda enheten, som är den fullständiga titeln, träder in som bundsförvanter i Viktor Kasparssons kamp mot ondskan i och med det nya albumet Fädrens synder. Med sin blandning av kartläggning av mystiska fenomen, obduktioner av zombies och vapenstrider med häxor blir de Viktor Kasparssons eget B.P.R.D. (Bureau for Paranormal Research and Defense i Mike Mignolas Hellboy-universum), även om de knappast skulle se sig som hans hantlangare.

Den här gruppen hoppas jag broderas ut mer i kommande album.

Viktor Kasparsson ställer frågan.
Viktor Kasparsson ställer frågan.

I Fädernas synder försöker Dennis knyta ihop berättelserna i alla de tidigare albumen i en (möjligt avslutande) volym. Det förekommer rikligt med fotnoter som pekar tillbaka till tidigare album.

Historien berättas i ett antal kapitel som jag inte tycker riktigt hänger ihop så väl som jag skulle önska. Det känns mer som att kapitlen finns för att de kommer från tidigare publiceringar i andra tidningar än av en strävan att berätta en historia på ett visst sätt. Men så vitt jag vet har de aldrig publicerats tidigare så det är bara min känsla.

Raster var det här.
Raster var det här.

Fädernas synder är, precis som tidigare album, utgiven i den stora storleken som de klassiska franskbelgiska serierna också var. Dennis tecknar mer som Tardi än Franquin. Det är grova teckningar som blir allt intensivare ju närmare seriens klimax vi kommer.

Ett nytt grepp för Dennis är att jobba med raster för att skapa texturer och djup i bilden. Jag gillar tekniken men tycker att han överutnyttjar den ibland. Särskilt när hela husfasader, inklusive fönster och dörrar, kan ha samma grova raster på sig.

Det är en enklare färgläggning i varje ruta.
Det är en enklare färgläggning i varje ruta.

I det här albumet har Dennis också jobbat med enstaka färger i varje ruta eller till och med över varje sida för att skapa en känsla, i stället än att jobba med flera färger för att skapa ett mer realistiskt resultat, som det var i tidigare album. Eftersom i alla fall jag scannar av serier och läser ihop flera rutor snabbt tror jag att den här tekniken kan ge en starkare känsla för läsaren.