Nittiotalet tog nästan död på serievärlden

1990-talet var en kreativ stenöken för den amerikanska serievärlden. Jag påminns om det när jag läser American Comic Book Chronicles: The 1990s av Jason Sacks.

American Comic Book Chronicles är en serie stora böcker utgivna av TwoMorrows Publishing som berättar seriemediets utveckling från 1950-talet och framåt. Fokuset för böckerna är vad som händer i de viktigaste serierna från i första hand Marvel och DC men också vad de andra amerikanska serieförlagen och serieskaparna som publicerar sina egna serier håller på med under tiden.

Samlarboom och gimmickar

För hela den amerikanska serievärlden är det en konstig tid. Årtiondet börjar med en enorm samlarboom och slutar med att Marvel går i konkurs och att många andra mindre förlag och tusentals seriebutiker lägger ner.

Marvel och DC lever på gimmickar. Stålmannen dör, Cyclops och Jean Grey gifter sig, Spindelmannen ersätts av en klon, Batman får sin rygg bruten.

Tre olika omslag till första numret av nya Sprider-Man-titeln utan tillägget The Amazing.
Tre olika omslag till första numret av nya Sprider-Man-titeln utan tillägget The Amazing.

Todd McFarlanes första nummer av Marvels nya Spider-Man-serie som släpptes i juni 1990 fick olika omslag och olika skyddspåsar i olika säljkanaler och alla läsare var tvungna att köpa flera exemplar av åtminstone någon version för att kunna läsa serien och kunna samla den för att kunna sälja det orörda premiärnumret dyrt i en lysande framtid. Många kommer att ångra sin investering.

I juli 1991 hade Marvel 68,38 procent av försäljningen på den amerikanska seriemarknaden, enligt American Comic Book Chronicles. DC hade bara 19,8 procent och alla andra förlag hade mindre än 12 procent att samsas om. Dark Horse, som då var det tredje största förlaget, hade 2,3 procent av marknaden.

Nu skulle Marvel börsnoteras och början på det som skulle mutera till Marvels mastodont-event på filmduken föddes med krav på årliga event och förstanummer av existerande serier som skulle locka fler läsare till seriebutikerna.

Serier har ju den konstiga grejen för sig att när tidningarna säljer för lite kan förlagen bestämma sig för att starta om berättelserna och låta numreringen av tidningen börja om på ett, eller till och med noll, och i några fall minus ett (!).

Omslagen till Rob Liefelds X-Force #1–3.
Omslagen till Rob Liefelds X-Force #1–3.

I augusti lanserade Rob Liefeld X-Force där Cable ledde ett nytt X-Men-team bestående av … håll i hatten … Boom Boom, Domino, Feral, Shatterstar, Warpath och Cannonball. Ja, du hör ju själv hur töntigt det låter. Men det här var nittiotal och testostoronstinna tonåringar kunde inte få nog av det här. Första numret sålde fyra miljoner exemplar.

Första numret av nya tidningen X-Men som släpptes senare samma år släpptes i fyra olika versioner med omslag som tillsammans bildade en stor bild. Över åtta miljoner exemplar trycktes men redan här började butiker gå i konkurs för att de hade beställt mycket mer än deras kunder var intresserade av att köpa.

Tre omslag av Wizard från de tre första åren.
Tre omslag av Wizard från de tre första åren.

Den största symbolen för den här samlar- och krämarkulturen var tidningen Wizard som hajpade kommande utgåvor av de hetaste serierna och listade värdet på publicerade serietidningar. Tidningen gavs ut av ett fristående bolag, så de var alltid oberoende ur den synvinkeln, men de levde hela tiden i symbios med de stora serieförlagen, och med tiden även film- och tv-bolagen. Första numret gavs ut i juli 1991 och i januari 2011 lades papperstidningen ner.

En av ”höjdpunkterna” i den här utvecklingen med särskilda samlarutgåvor av premiärnummer är Team Titans #1 som i september 1992 släpps i fem versioner, där första halvan av varje version presenterar en av teammedlemmarnas väg in i teamet följt av den första historien med teamet, som då alltså är likadan i varje utgåva. Jag vet vad Sverker Olofsson hade gjort med den idén.

Youngblood, Spawn och Savage Dragon var tre av de första titlarna som Image Comics gav ut.
Youngblood, Spawn och Savage Dragon var tre av de första titlarna som Image Comics gav ut.

Serievärldens superstjärnor lämnar Marvel

Efter att Marvels redaktör tvingat Todd McFarlane att censurera en ruta i Spider-Man, där Juggernaut får ett svärd inkört i ögat lämnade han bolaget. Under julhelgen 1991 skickade han och flera andra Marvel-skapare, bland andra Rob Liefeld, Jim Valentino och Erik Larsen, ut ett pressmeddelande att de hade dragit i gång Image Comics.

Grundarna kom överens om att det enda immateriella som Image Comics skulle äga var företagsloggan. Alla serier skulle tillhöra respektive kreatör.

Image Comics skulle vara skaparnas bolag.

Något som blev väldigt ironiskt senare när Neil Gaiman tvingades in i en kostsam rättsprocess mot Todd McFarlane över rättigheterna till Miracleman, som han var en av författarna bakom, och Angela, en karaktär Neil Gaiman skapat till Todd McFarlanes Spawn-serie.

I april 1992 ägde Image Comics 17,86 procent av marknaden, trots att de bara gav ut sex olika serietidningar medan Marvel och DC gav ut 93 respektive 61 serier. DC knuffades ner till tredje plats bland serieförlagen för första gången sedan 1979-talet.

Den stora stjärnan var naturligtvis Todd McFarlanes Spawn vars första nummer sålde nästan två miljoner exemplar.

På bara fyra år, från 1992 till 1996 gick Image från att vara de oberoende skaparnas himmelrike till att trasas sönder av ett inbördeskrig mellan gigantiska egon.

Flera av grundarna lämnade under åren men bolaget överlevde och när bolaget började släppa in allt fler blandade röster för att klara sig utan de ursprungliga tecknarnas serier skapades en långsiktig stabilitet.

Bäst lyckades Robert Kirkman och hans The Walking Dead, som gjorde att han erbjöds att bli delägare i bolaget han hade följt som ett fan under mitten av nittiotalet.

Missa inte dokumentären om hur Image startade och hur grundarna la ner stridsyxan på SVT Play.

Death: The High Cost of Living, Enigma och Black Orchid var tre av serierna som Vertigo Comics gav ut 1993.
Death: The High Cost of Living, Enigma och Black Orchid var tre av serierna som Vertigo Comics gav ut 1993.

Britterna tog med sig galenskapen

1993 börjar med att DC:s nya underetikett Vertigo debuterar med Neil Gaimans Death: The High Cost of Living den 12 januari och avslutas med att Mike Mignolas karaktär Hellboy gör debut i tidningen John Byrne’s Next Men (Dark Horse Comics) den 14 december. Svårt att klaga på ett sådant år.

Vertigo är i mina ögon det bästa som händer serievärlden under nittiotalet. Serier skapade för vuxna.

Precis som att all cool musik hade Parental Advisory-klistermärken var omslagen på alla Vertigo-serier märkta med Suggested for Mature Audiences.

Vertigo drömdes fram av den mångåriga DC redaktören Karen Berger under hennes mammaledighet 1991.

Bland de många, många nya serieförlag som dök upp på nittiotalet blev Vertigo ett av de mest långlivade.

Vertigo överlevde tack vare att de gjorde serier för läsarna i stället för samlarna, att de medvetet distribuerade tidningarna till andra butiker än seriebutiker, som skivaffärer, och att de gjorde serier som även kvinnor ville läsa.

I en av de första annonserna för Vertigo stod det ”From magic to madness. From Old England to New England.” Vertigo kryllade av brittiska skapare. Constantine var magin och Shade the changing man var galenskapen.

Något som jag helt missat till nu är en annan av DC:s underetiketter som de drog i gång samtidigt som Vertigo. Milestone Comics skapades av fyra afroamerikaner som saknade superhjältar de kunde relatera till. Nästan de enda färgade superhjältarna på den tiden var Black Panther, Luke Cage och Cyborg.

Jag kan verkligen rekommendera dokumentären om Milestone Comics som finns på SVT Play till den 20 september 2019.

1995 var Sandman på väg att gå i mål. Vertigos nya succéserie blev Preacher, skapad av Garth Ennis och Steve Dillon som redan hade samarbetat på Hellblazer.

Sandman var så viktig att förutom alla spinoffs de gav ut (Death: The Time of Your Life, Sandman Mystery Theatre och The Dreaming bland annat) strax efter att sista numret av Sandman-tidningen släpptes i mars 1996 valde förlaget att ge ut hela serien igen nummer för nummer.

Efter flera olika work for hire-projekt för Marvel och DC får Warren Ellis äntligen presentera sin egen skapelse Transmetropolitan. Ursprungligen publicerades serien på Helix, science fiction-etiketten DC skapade när Vertigo blev en sån dunderhit. Men redan efter 12 nummer blev Transmetropolitan en del av Vertigo.

Proppen går ur marknaden

1993 hade försäljningen av serier i USA ökat och en miljon exemplar var en normal upplaga för de största tidningarna.

En bidragande orsak var att samlarkortsmarknaden imploderade och många som höll på med det flyttade sina investeringar till serietidningar i stället.

På mindre än ett år, från februari 1993 till november samma år minskade antalet sålda tidningar från 400 miljoner exemplar till 200 miljoner.

1995 gjorde Marvel det ännu svårare när de köpte upp ett av distributionsbolagen och gav det exklusiv rätt att distribuera Marvel-serier till seriebutikerna.

Det här gjorde att butiker som tidigare fått bra rabatter eftersom de köpte så mycket från en distributör nu var tvungen att beställa från två företag och att de då inte nådde upp till rabattgränsen längre. Plus att all administration blev dubbelt så jobbig.

För första gången sedan 70-talet var ingen av de bäst säljande tidningarna i februari 1993 från vare sig DC eller Marvel. Fyra kom från Image och en från Valiant. DC:s bästa titel kom först på 24:e plats.

Eftersom Image sålde så otroligt bra blev det ett stort problem när de aldrig kunde hålla sina deadlines. Hollywood hade lockat över seriestjärnorna och leveranserna blev lidande. De nya köparna som lockats av de tuffa Image-serierna lackade ur och slutade dyka upp i seriebutikerna. och eftersom seriebutikerna hade betalat för serierna i förskott tog pengarna slut.

Den 27 december 1996 går Marvel Entertainment Group i konkurs. Marvel hade sålt allt sämre och företaget hade betalat för mycket för spelkortsbolag strax innan den marknaden imploderade. Men det pågick också en kamp om kontrollen i bolaget mellan dess vd Ron Perelman och riskkapitalisten Carl Icahn, känd för att ha tagit över stora bolag som amerikanska flygbolaget TWA med hjälp av lånade pengar och sedan stycka och sälja de värdefulla delarna av bolaget.

Ett och ett halvt år senare tar leksakstillverkarna Toy Biz över Marvel och bildar Marvel Enterprises.

De sparkade ännu mer personal och införde regler som att elen skulle stängas av på kontoret klockan 17.00.

1997 hade serievärlden nått ett nytt bottennivå. Endast fem titlar sålde mer än 120 000 exemplar per nummer. Fyra år tidigare, 1993, hade en sådan försäljning inte ens noterats på topp 100-listan.

The Authority och Planetary på Wildstorm Comics.
The Authority och Planetary på Wildstorm Comics.

Warren Ellis och Alan Moore startar 2000-talet

1999 drar Warren Ellis i gång 2000-talet på riktigt med serierna Planetary och The Authority på Jim Lees Image-underetikett Wildstorm Comics, som samma dag köptes upp av DC Comics.

Samma år får Alan Moore äntligen börja jobba med egna skapelser igen när förlaget America’s Best Comics skapades som en underetikett till Wildstorm Comics.

Det här krävde intensiva förhandlingar eftersom Alan Moore hatade DC av hela sitt hjärta och vägrade arbeta med dem. Lösningen blev att hans böcker sköttes av en redaktör på Wildstorms kontor i Kalifornien och att ingen på DC fick något att säga till om när det gällde Alan Moores titlar.

På ABC gav Alan Moore ut ett flertal retrodoftande moderna serier, som League of Extraordinary Gentlemen, Tom Strong, Promethea och Top 10. Serier som de var innan superhjältarna tog över allt. Pulp, science fiction och myter.

I dag säljer serier bättre än någonsin

Sammantaget kan man säga att serierna från de två stora förlagen lämnade mycket att önska, förutom ett fåtal guldkorn, det Image skapade blev grogrunden för att ännu fler skulle våga ge ut sina egna serier men grundarnas egna serier har förutom ett fåtal titlar ingen relevans i dag, och att det i huvudsak var ett bortkastat årtionde för Alan Moore.

Mina amerikanska favoriter från årtiondet är Sandman, Preacher, Strangers in Paradise, Hellboy, Finder, Queen & Country och Transmetropolitan.

På 2000-talet räddas serievärlden genom att nå ut till nya målgrupper, bland annat tack vare manga-vågen, att serieböcker medvetet såldes på fler ställen än bara i seriebutiker, som vanliga bokhandlar och på nätet, och tack vare reklamen från alla filmer och tv-serier baserade på serier.

2018 sålde serier bättre än någonsin.

American Comic Book Chronicles: The 1990s är en kompakt historiebok sprängfylld med spoilers för berättelser som är snart trettio år gamla. Det är ingen bok att läsa från pärm till pärm utan snarare ett år i taget.

Jag önskar att en bättre typograf hade fått uppdraget att göra ut boken. Brödtexten är för tajt satt och det är trångt mellan text och bild. Textraderna är otroligt hopdragna eller utspärrade ibland.

Vill man kan man säga att nittiotalet inte tog slut förrän 2016 när Hellboy in Hell gick i mål.

På äventyr i den svenska rollspelsvärlden

Där, under andra halvan av 1980-talet fanns det nog inget coolare. Vi spelade Mutant och Drakar och demoner. En av mina närmaste vänner slet under många år med att illustrera sitt eget Drakar och demoner-inspirerade rollspel. Filmen Willow kom i samma veva och vi såg om den igen och igen.

Magiker av Peter Bergting till Drakar och demoner.
Magiker av Peter Bergting till Drakar och demoner.

Utifrån var vi hotade av Allan Rubin och andra vuxna som inte ville förstå.

Sedan blev vi vuxna (läs började i gymnasiet), jag såg Blade Runner och Hellraiser och bytte ut hårdrocken mot depprocken och punken. Drakar och demoner ersattes av Kult.

Orvar Säfström och Jimmy Wilhelmsson såg tidigt att de gamla rollspelarna hade nått den nostalgiska åldern. Först gjorde de ett mastodontverk om Äventyrsspel 2015, med undertiteln Bland mutanter, drakar och demoner, och sedan följde de upp det med ett lika ingående verk om Mutants långa och vindlande historia, med undertiteln Minnen från den förbjudna zonen, som släpptes i slutet av 2018.

Själv köpte jag bara Äventyrsspel-boken, Mutan-boken läste jag på Serieteket nyligen.

Formatet är galet. Det känns mer Kickstarter-optimerat än läsanpassat. Jag undrar hur många som har köpt boken som verkligen har läst den. De borde haft en nivå på Kickstartern där det ingick ett läsbord med boken.

Men det är ju en klassisk coffee table-bok som man ska plocka upp och bläddra lite i, fastna vid någon bild och läsa på om just den delen av Äventyrsspels historia.

Ur en nostalgisynvinkel hade det varit intressant om de gått hela linan ut och gett ut böckerna som klassiska Äventyrsspel-produkter med häftade böcker i papplådor.

Äventyrsspel-boken är en rak oral history à la Please Kill Me, fast med mindre droger, sex och våld. Fördelen är att alla får komma till tals, men att det inte alltid blir en helt tydlig linje från citat-sjok till citat-sjok. Mutant-boken är mer en klassisk berättelse där ingen detalj är för liten och inget sidospår lämnas outforskat.

Samtidigt, eftersom mycket av Mutant-historien berättas i Äventyrsspels-boken måste Orvar och Jimmy grotta ner sig i detaljerna för att det ska finnas något nytt att skriva om.

När jag hade kommit igenom halva Mutant-boken kände jag, men nu har de ju snart gått igenom alla böcker?

Då påmindes jag om Mutant 2089, som var mitt Mutant även om jag aldrig förstod att den hette just Mutant 2089. Sedan följdes det av Mutant Rymd och Mutant Chronicles. Mutant Chronicles var alltid ett töntigt spel. Fast det var ju muterade kaniner också. Och spelkortsvågen ska vi inte tala om.

Muterade kaniner, även kända som rubbitar, tecknade av Stefan Kayat.
Muterade kaniner, även kända som rubbitar, tecknade av Stefan Kayat.

Det är förbluffande att i dag inse att nästan alla omslag var inköpta från grosshandlare i illustrationer. Så samtidigt som att många av Äventyrsspels spel skapades i ett samspel mellan texten och de egna illustrationerna var det som alla spelare såg först, och det som satte känslan för äventyren, en inköpt illustration som inte hade något med spelet att göra. Att både Mutant 2089 och Kult hade omslagsillustrationer som gjordes av sina respektive huvudtecknare var viktigt för att de skulle kännas som sammanhängande världar.

Omslagsbilden på äventyret Änglars skugga från 1991 till Mutant 2089 (ironiskt nog) är kanske mest känd för att ha använts till Graftons brittiska pocketutgåva av William Gibsons Neuromancer från 1986.
Omslagsbilden på äventyret Änglars skugga från 1991 till Mutant 2089 (ironiskt nog) är kanske mest känd för att ha använts till Graftons brittiska pocketutgåva av William Gibsons Neuromancer från 1986.

Kanske är det när Äventyrsspel ska lansera Drakar och Demoner Gigant på spelkongressen 1987 och lastbilen med de tryckta lådorna kör av vägen och de i sista minuten tvingas skapa improviserade speciallådor till en låtsad kongressupplaga som ett av de tidiga fröen till crowdfundingens värld av exklusiva artefakter planteras.

Det jag minns mest från mina tidiga rollspelsår är hur absurt mycket tid vi la på att skapa karaktärer och sedan slå upp tabeller för olika händelser.

En detalj som kan vara värd att notera är att de som jobbade på Äventyrsspel i princip var storebröder till spelarna. De gjorde lumpen när de flesta spelarna gick i mellan- och högstadiet.

En annan detalj är hur mycket grundregler, tilläggsregler, kampanjer och äventyr Äventyrsspel gav ut under en förhållandevis kort period. Jag är inte säker på att de hade lyckats med det i dag eftersom så mycket tid läggs ner på crowdfunding medan de då hade en fungerande butiksdistribution.

En tredje detalj, som kanske inte direkt är en detalj, är hur det här kanske är det mest gedigna materialet om en tid i svensk historia som det finns otroligt lite forskning om. Allt som skrevs i samtiden handlade om huruvida det var farligt eller inte men det finns ingen som med en historisk-sociologisk-vinkel har tagit sig an 1980- och 90-talets rollspelsvärld som till slut lyckades växa sig så stor att rollspelsförbundet Sverok blev Sveriges största ungdomsförbund.

The Sleeper – 720 sidor ultravåld, sex och dubbelagenter

Jag plöjde Ed Brubakers och Sean Phillips mastodontutgåva av The Sleeper. 720 sidor ultravåld, sex och dubbelagenter i en värld befolkad av övermänniskor.

Den här omnibus-volymen gavs ut 2013 och serien som sådan kom ut mellan 2002 och 2005, så inget kan rimligen räknas som spoilers.

Holden Carvers chef är inte nöjd.
Holden Carvers chef är inte nöjd.

Sleeper är en noir-serie om spioner, terrorister och dubbelagenter i utkanten av superhjälteserie Wildcats.

Holden Carver är en agent för den amerikanska spionorganisationen International Operations som blir beordrad av sin chef John Lynch att infiltrera den laboratorieframavlade superterroristen Taos superskurk-organisation. Holden stiger snabbt i organisationen men problemet är att hans chef på I.O. hamnar i koma och det finns ingen annan levande person som vet om att Holden är dubbelagent snarare än förrädare.

Ed Brubaker skriver en tät historia med många vändningar och Sean Phillips tecknar levande om än lite för skissartat ibland för min smak. Det är explosioner, starka kvinnor och actionfylld äventyr.

Ändå är jag lite besviken efter att ha läst klart Sleeper. Jag lämnar Holdens värld med en känsla av, var det här allt? Det är mycket men mest mer av samma. Och i efterordet skriver Ed Brubaker att redaktörerna på Vertigo inte lät honom avsluta serien efter den första planerade 12-nummers-serien eftersom den sålde för bra. Sleeper är tyvärr inget bra exempel på att more is more.

Ed har också en märklig tic i den första halvan av serien där varje kapitel inleds med en variation på ”Earlier that day…”. Till exempel ”But that’s all later. It really begins ten days ago at the Domino…”, ”And understanding what that means goes back to my original mission…” och ”Bangkok four years ago…”.

Ett collage med exempel på bildrutor vars textruta börjar med en variation på ”Earlier that day…”.
Det här hände något tidigare…

Männen ser ut som i en Mike Nomad och Steve Roper-serie och kvinnorna ser ut som i en Milo Manara-serie.

Som hämtat ur en Mike Nomad-serie.
Som hämtat ur en Mike Nomad-serie.
Miss Misery tar ingen skit.

Sean Phillips jobbar väldigt spännande och filmiskt med att mixa utzoomade bilder med profilbilder, extrema närbilder och spännande kameravinklar, som får mig att tänka på Otto Hellers arbete med The Ipcress File.

Sean Phillips lyckas till och med att få ett samtal att vara bildmässigt spännande.
Sean Phillips lyckas till och med att få ett samtal att vara bildmässigt spännande.
Bra vinklar.
Bra vinklar.

Jag borde verkligen gilla det här. Ed Brubaker och Sean Phillips har gjort flera fantastiska serier på Image Comics. Framför allt Lovecraft-influerade noir-serien Fatale som utspelar sig i ett sjaskigt USA från 1930-talet till i dag. Även den serien utökades från en inledande 12-nummers-serie till 24 nummer. Men jag minns den som att just det långa tidsspannet som serien utspelade sig gjorde att den blev varierad och kändes fräsch.

Men gör som jag. Låna boken på Serieteket eller se om ditt eget bibliotek har det för utlåning. Jag skulle vilja hänvisa till att kolla på Libris men där hittar jag inte den här utgåvan, trots att Serietekets böcker ska finnas där.

Miss Misery har åsikter om Holden Carvers plan.
Miss Misery har åsikter om Holden Carvers plan.

Viktor Kasparsson och hans B.P.R.D.

HP Lovecraft hade sitt Arkham i Massachusetts. Stephen King har sitt Castle Rock i Maine. Dennis Gustafsson har sitt Helsingborg i Skåne.

Ja, jag vet. Jag är partisk. Jag kommer ju från Helsingborg. Så därför är det extra spännande med serier som utspelar i Helsingborg. Eller Hälsingborg som var stavningen som användes mellan 1912 och 1971.

Dennis Gustafsson har skapat åtta album i sin serie om privatdetektiven Viktor Kasparsson och hans möten med det okända och det övernaturliga. (Av en outgrundlig anledning börjar numreringen av hans album först med det andra albumet som då har nummer 1.)

Viktor Kasparsson slåss mot zombies.
Viktor Kasparsson slåss mot zombies.

Viktor Kasparsson-serien utspelar sig under mellankrigstiden och innehåller allt från spådomskonster, nazister och zombies till besatta människor, häxor och svenska kyrkans särskilda enhet mot mörkrets makters härjningar i landet.

S.K.U.S.E med sin egen ”crazy wall”.

Svenska Kyrkans underkansli Särskilda enheten, som är den fullständiga titeln, träder in som bundsförvanter i Viktor Kasparssons kamp mot ondskan i och med det nya albumet Fädrens synder. Med sin blandning av kartläggning av mystiska fenomen, obduktioner av zombies och vapenstrider med häxor blir de Viktor Kasparssons eget B.P.R.D. (Bureau for Paranormal Research and Defense i Mike Mignolas Hellboy-universum), även om de knappast skulle se sig som hans hantlangare.

Den här gruppen hoppas jag broderas ut mer i kommande album.

Viktor Kasparsson ställer frågan.
Viktor Kasparsson ställer frågan.

I Fädernas synder försöker Dennis knyta ihop berättelserna i alla de tidigare albumen i en (möjligt avslutande) volym. Det förekommer rikligt med fotnoter som pekar tillbaka till tidigare album.

Historien berättas i ett antal kapitel som jag inte tycker riktigt hänger ihop så väl som jag skulle önska. Det känns mer som att kapitlen finns för att de kommer från tidigare publiceringar i andra tidningar än av en strävan att berätta en historia på ett visst sätt. Men så vitt jag vet har de aldrig publicerats tidigare så det är bara min känsla.

Raster var det här.
Raster var det här.

Fädernas synder är, precis som tidigare album, utgiven i den stora storleken som de klassiska franskbelgiska serierna också var. Dennis tecknar mer som Tardi än Franquin. Det är grova teckningar som blir allt intensivare ju närmare seriens klimax vi kommer.

Ett nytt grepp för Dennis är att jobba med raster för att skapa texturer och djup i bilden. Jag gillar tekniken men tycker att han överutnyttjar den ibland. Särskilt när hela husfasader, inklusive fönster och dörrar, kan ha samma grova raster på sig.

Det är en enklare färgläggning i varje ruta.
Det är en enklare färgläggning i varje ruta.

I det här albumet har Dennis också jobbat med enstaka färger i varje ruta eller till och med över varje sida för att skapa en känsla, i stället än att jobba med flera färger för att skapa ett mer realistiskt resultat, som det var i tidigare album. Eftersom i alla fall jag scannar av serier och läser ihop flera rutor snabbt tror jag att den här tekniken kan ge en starkare känsla för läsaren.

Dags för Vei att möta sin största fiende

Det har varit en lång resa. Redan 2012 publicerade tidningen Utopi det första kapitlet i Vei. Nu har den avslutande boken släppts på Kartago förlag.

Det är en episk resa full av myter, gudar, död och kärlek.

Episk vy från bok 1 av Vei.
Episk vy från bok 1 av Vei.

Vei är en människa med jättars blod i sina ådror. Hon är uppfostrad med ett enda mål. Att en dag slåss mot asarnas utmanare i meistarleikir. En regelbundet återkommande envig mellan jättarna och asarnas kämpar. Ännu så länge har asarna vunnit alla tvekamper.

I den andra boken är det många trådar i berättelsen som ska knytas ihop. Hur ska det gå för Vei i kampen mot asarnas kämpar? Går det att lita på Lokes dubbelspel? Hur ska det gå för kärleken mellan Vei och asakrigaren Dal? Ska asarnas herre Oden eller jättarnas drottning Gillingur regera över Midgård?

Det finns utrymme för berättelsen att stå stilla och andas.
Det finns utrymme för berättelsen att stå stilla och andas.

Även om kärnan i Vei är en episk envig mellan gudarnas kämpar är de enskilda striderna inte centrala för berättelsen, vilket illustreras i början av andra boken när en massa strider visas i snabba vinjetter.

Det märks också hur Vei har påverkats av all denna död hon tvingas delta i och bevittna. Efter första bokens ständigt stegrande framgångssaga för Vei måste det komma ett fall.

Ska hon lyckas resa sig igen?

Karls teckningar från Veis narkotikaberusning känns inspirerad av femtio- och sextiotalets serietidningar.
Karls teckningar från Veis narkotikaberusning känns inspirerad av femtio- och sextiotalets serietidningar.

På omslaget till nummer 6, juni 2012, står det i stora bokstäver ”Vei – Premiär för Karl Johnssons fornnordiska fantasyepos”. Som de noterar i slutet av bok ett var Sara Bergmark Elfgren enbart inbjuden som redaktör när serien skapades. Men det blev snabbt ett mer intensivt samarbete där Sara tog över manus.

Saras manus karakteriseras av att alla karaktärerna har tydliga egna röster, de blir mänskliga kan man säga, och att varje kapitel bygger upp mot ett tydligt klimax som får läsaren att hela tiden vända blad för att se vad som kommer hända. Och ett högre betyg finns nog inte för en äventyrsberättelse.

Från första kapitlet av Vei som publicerades i Utopi 2012.
Från första kapitlet av Vei som publicerades i Utopi 2012.

För varje nytt kapitel som publicerades i Utopi så förfinades Karls teckningar från en nästan skissartad kvalitet till de självsäkra linjer som karakteriserar berättelsen. Han har alltid lyckats skapa gestalter med djup.

I den nya boken har Karl ännu fler sidor på sig att variera sitt bildberättande med spännande vinklar, filmiskt bildberättande med rutor i rutor eller karaktärer som rör sig över uppslagen.

Vei rör sig i tiden och rummet på ett sätt som man bara kan i serieformatet.
Vei rör sig i tiden och rummet på ett sätt som man bara kan i serieformatet.

Trots att det är en storslagen berättelse lyckas Sara och Karl förankra den i Veis perspektiv vilket gör att den går att relatera till hela tiden. Slutet på berättelsen är väldigt fint berättad och skapar en bra plats att landa på vare sig man har följt den de senaste sju åren eller om man har sträckläst den nu.

När jag plockar fram mina gamla exemplar av tidningen Utopi inser jag att jättarna dyker upp redan på omslaget till den första numret från 2011. Då som illustration till utopisternas manifest som lovar att i den episka eskapismen finns en annan värld. En gränslös värld. Även om Utopi gick under är det ett arv som Vei förvaltar väl.

Loke visar vad det innebär att vara en gud.
Loke visar vad det innebär att vara en gud.

Punktifierade nyheter

En nyhetstext är i grunden väldigt enkel.

  • Vad har hänt?
  • När hände det?
  • Var hände det?
  • Vem var där?
  • Varför hände det?

Om man kan svara på de frågorna i sin text, eller i alla fall försöka svara på dem, har man allt man behöver.

Sedan handlar det om presentation. Det ska finnas en rubrik, en ingress och en brödtext.

Rubriken ska locka läsaren men helst inte lova för mycket. Ingressen ska gärna sammanfatta grejen. Brödtexten bör inte ha två pratminus efter varandra och det ska helst gå att kapa från slutet utan problem.

Efter hand som papperstidningarna krympte i format och antalet sidor så minskade också texterna i längd. Den blev mindre återberättande och mer berättande.

När webben kom var texten i mångt och mycket sig lik. Alla lärde sig att ”På nätet orkar ingen läsa långt”.

Redaktionerna fortsatte att publicera på nätet och snart utvecklades verktygen. De gick över från att mäta enkla klick till att mäta lästid och konverteringar.

Statistiken visade att läsarna visst orkade läsa långt på nätet. Det lade grunden för långläsningen.

Samtidigt blev poddarna mer populära. Framför allt de berättande, som gick på djupet i ett rättsfall eller en annan händelse, där lyssnaren följde reportern i arbetet med att reda ut händelsen.

Det lärde redaktionerna att de inte längre alltid behövde följa den gamla klassiska trattmodellen där allt viktigt kom först och redigeraren skulle kunna kapa från slutet. I stället började en märklig form av artiklar ta plats. Artiklar där läsaren kunde läsa halva artikeln, kanske mer, för att komma till själva grejen.

Och här gör jag samma sak.

För trots all den här utvecklingen så presenteras text ofta på samma sätt men här ska vi titta på några exempel där redaktionerna har valt att jobba med korta, ofta slagkraftiga, nyheter i punktform.

Texter som är gjorde för att kunna skanna genom snabbt och ändå lära sig något.

I några fall är det bara ingressen som är i punktform men i andra fall är hela texten byggd på punkterna.

Mest känd är nog Axios med sin så kallade ”smart brevity”.

Tydligast används det i deras nyhetsbrev.

Här ett exempel från Axios AM Deep Dive den 6 april.

Exempel från Axios nyhetsbrev som visar hur de jobbar med punkter och vinjetter. ”Why it matters: Millennials — who disrupted our culture, stores and workplaces — now face their own coming upheaval.”
Man kan tycka vad man vill om vad Axios reportrar skriver men sättet de skriver på får en att vilja läsa vad de skriver.

Här är en annan av deras utmärkande drag tydlig också. De jobbar mycket med indragande vinjetter som visar var kärnan i nyheten finns att läsa.

Ranjan Roy på Hackernoon har gjort en datakörning på Axios nyhetsbrev och kommit fram till att de ferm vanligaste vinjetterna Axios använder är

  1. Why it matters
  2. Be smart
  3. The bottom line
  4. Yes, but
  5. The big picture

Det är alltså väldigt tydligt att Axios bygger sina nyheter för personer som skannar text snabbt och vill hitta poängen. Och här kan du protestera ”Men det är ju vad ingressen är till för!” Och det har du ju rätt i. Men där ingressen oftast är en beskrivning av händelsen leder vinjetten in i varför det hände eller hur det här påverkar vad som händer i världen nu.

Helt enkelt är det vad du som vill framstå som lite smartare ska säga till de som bara har koll på att något har hänt.

På samma tema finns Bullets.tech som sammanfattar aktuell forskning i fyra till fem korta punkter. Det här är till för dig som väldigt snabbt vill skaffa dig en överblick över vad som är aktuellt inom forskningen men vill få hjälp att hitta vilka nyheter som du vill läsa mer om.

Exempel från Insider som visar hur de jobbar med punkter i ingresserna. 
• In the year 2019, it seems that one tweet can upend civilization.
• On Wednesday, people became enraged over Alek Krautmann's tweet about the "St. Louis secret" of slicing a bagel like a loaf of bread.
• New Yorkers— or really anyone who has had a bagel before — are skeptical.
• One St. Louis bagel store owner told us it's not really a trend.
• Don't go on Twitter.
”Don’t go on Twitter.”

Det tredje exemplet är från Insider som ersätter sina ingresser med tre till fyra korta punkter som sammanfattar historien. De var nog som mest nöjda när de fick skriva de här fem snärtiga meningarna om ”trenden” att servera skivade bagels.

Välkommen till garaget

En underjordisk verkstad i två plan ligger bakom ett antal tunga metalldörrar innanför ett avspärrat rum som råttorna har tagit över. Här nere bygger tre entusiaster sina egna motorcyklar.

På ovanvåningen i verkstaden är det fullt av motorcyklar, reservdelar och verktyg. Nedanför en bred men skraltig metalltrappa finns det fräsar, svarvar, borrmaskiner, en tvättmaskin och massor av delar som blivit över efter hundratals motorcykelbyggen.

Inte en yta är oanvänd.

Uppe till vänster och nere till höger håller Erik på och rengör motorn efter att han har bytt ut packningarna i den. Nedan till vänster visar Ivan hur han har format sin stänkskärm på frihand. Uppe till höger sitter Ivan och kontemplerar vad han ska göra härnäst.
Uppe till vänster och nere till höger håller Erik på och rengör motorn efter att han har bytt ut packningarna. Nere till vänster visar Ivan hur han har format sin stänkskärm på frihand. Uppe till höger sitter Ivan och kontemplerar vad han ska göra härnäst.

Här har Cristoffer, Erik och Ivan sitt andra vardagsrum, som de delar med ännu fler hojbyggare. Entusiaster som köper gamla vrak till motorcyklar och bygger om dem. Förra året byggde Cristoffer, Erik och Ivan caféracers. Snabba avskalade hojar som inte är anpassade för långkörningar.

Det senaste halvåret har jag dokumenterat deras arbete med en analog mellanformatskamera. En del av de bilderna delar jag med mig av i det här blogginlägget.

Tanken och styret på Cristoffers Norton.
Avskalat ska det vara.

I år bygger Cristoffer en hoj som ska tåla massor av smuts. Det är en Norton ES2 1957 som han ska göra om till en ”flat track bobber i rat stuk”.

– Det jag ser framför mig är något med attityd, säger Cristoffer. En hoj som ska klara av lite grusbus men som samtidigt har element från old school custom-scenen. Jag vill att den ska se ut som nånting mitt emellan en klassisk speedway-hoj och en gatucruiser. En rå hoj med enbart funktionella detaljer, inget onödigt jox.

Uppe till vänster ritar Cristoffer en mall för uppsamlingstanken för vevhusventilationen som han ska tillverka. Bredvid den bilden är det en mycket fokuserad Cristoffer som fräser en ny del till framgaffeln. En närbild på det arbetet ser vi nedanför den bilden. Nere till vänster arbetar Cristoffer med borrmaskinen.
Uppe till vänster ritar Cristoffer en mall för uppsamlingstanken för vevhusventilationen som han ska tillverka. Bredvid den bilden är det en mycket fokuserad Cristoffer som fräser en ny del till framgaffeln. En närbild på det arbetet ser vi nedanför den bilden. Nere till vänster arbetar Cristoffer vid fräsen.

En utmaning med att bygga om och renovera gamla hojar är att det inte alltid finns reservdelar eller att man vill ha delar i en annan stil än originalet.

– Det är svårt att hitta information och ritningar. Jag köpte en framgaffel från en gammal Monark som var helt hoprostad och har tvingats fräsa massor med nya delar till den så att den blir en märklig, men ball, kombination av gammalt rostigt stål och polerat aluminium. Utöver det har jag fräst fäste för avgasröret och en vevhusventilationsbehållare. Och en hiskelig massa andra småsaker.

Extra komplext blir det när man bygger om en brittisk hoj där alla mått är i tum.

– Allt jag tillverkar blir i metriska mått så att jag slipper de engelska gängorna i tum i framtiden. Original-fanboys får säga vad dom vill om det. Original har aldrig intresserat mig.

Uppe till vänster ser vi hur mycket metallspån som samlas vid svarven när det är så många som jobbar i samma verkstad. Uppe till höger är det växellådan som väntar på att monteras. För att få koll på vad som är kvar att göra skriver Cristoffer en lista på en bit kartong han hade till hands i verkstaden. Många olika borrbitar kan behövas i en verkstad. Det ser vi på bilden nere till höger.
Uppe till vänster ser vi hur mycket metallspån som samlas vid fräsen när det är så många som jobbar i samma verkstad. Uppe till höger är det växellådan som väntar på att monteras. För att få koll på vad som är kvar att göra skriver Cristoffer en lista på en bit kartong han hade till hands i verkstaden. Många olika borrbitar kan behövas i en verkstad. Det ser vi på bilden nere till höger.

I andra fotosammanhang skulle jag säga ”Följ mig på Instagram” men de här bilderna kräver ett större format. Så de kommer nog inte hamna där i någon större utsträckning.

Men känner du någon som kan ordna en utställningslokal till bilderna? Hör av dig på Twitter eller i ett mejl.