Nattsvart för de överlevande

I helgen läste jag ut volym 11 av serieberättelsen The Walking Dead. En av de mest okompromisslösa berättelserna på länge.

Walking Dead

Berättelsen är svart, nattsvart. Och den blir bara värre. Första gången jag försökte läsa böckerna gav jag upp. Det var för svart, för dödande. Förmodligen spelade den dystra senhösten in.

Ingen är fredad. Alla kan dö. Alla kan stympas. Alla är skadade.

Ingenstans är man säker. Varje skyddad plats, varje enklav, varje säkerhet är falsk. De tvingas vidare, i rörelse, bort.

Det är inte de odöda som är de otäcka. Det är människorna.

De odöda, zombierna, sliter sönder de levandes kroppar medan människornas fruktan och brutalitet sliter sönder deras  eget inre. Berättelsen fokuserar också hela tiden på människorna och deras relationer. De odödas hjärndöda ihärdighet skapar en svart ram för de levandes val.

Det är väldigt skickligt världsbyggande av Robert Kirkman, Tony Moore och Charlie Adlard. De har skapat ett landskap som är vidrigt och som du inte vill befinna dig i men som det samtidigt är svårt att lämna.

Kompromisslöst och väldigt läsvärt.

Tack för lånet, Björn Falkevik!

Och ja, The Walking Dead finns ju som tv-serie också nuförtiden, och även om jag inte har orkat se den gillar jag Daniel Kanemotos fan-trailer.

Stockholms skärgård som cyberpunkmiljö

För drygt en månad sedan skrev Billy Rimgard på Beneath a Steel Sky om svenska städer med cyberpunk-potential. Alltså städer där man kan tänka sig att böcker som Neuromancer skulle kunna utspela sig. Jag tipsade bland annat om Växjö (som hamnade på listan) och Umeå (som inte gjorde det).

Sedan funderade jag lite vidare. Jag hade nog tänkt för snävt. Mina förslag var baserade på hur det är i dag. Med de flesta cyberpunk-romaner utspelar sig ju i framtiden. Så om vi extrapolerar lite och spekulerar kring hur framtiden kommer se ut är inte frågan om Stockholms skärgård skulle kunna passa bättre.

Det är år 2078.

Detta har hänt.

Stockholms innerstad är helt igentäppt och alla förorter är fullständigt förtätade. Nationalparkerna har ersatts av bostadsområden. Storstockholm har växt från två miljoner invånare till cirka fyra miljoner. Fabrikerna är uttryckta från centrum. De flesta har flyttat utomlands, men en del enklare småskalig produktion hänger kvar i slitna områden långt ute i skärgården. De transporterar sina legala varor med hjälp av luftskepp till lossningscentraler både i Stockholm, andra orter i Sverige och österut i Finland, Ryssland och Baltikum.

För att komma bort från centralmakten flyttar en del ljusskygga element sin verksamhet ut till öarna, andra uppåt landet. Norrland är i princip folktomt.

Flera öar har utropats sig som självständiga autonoma områden.

Stadsplanering saknas och öarna är överfulla. En blandning av kåkstäder och gated communities. De rika har antingen flyttat samman och låst in sig innanför bevakade murar eller flyttat österut. En del kvarlämnade lyxvillor har stått och förfallit under ett antal år, men nya både tillfälliga och permanenta boende har flyttat in.

Runt flera öar har rangliga husbåtsstäder växt upp. De boende är klädda i täckjackor som även fungerar som räddningsvästar. De röda blinkande ljusen visar båtarna går. De som vill synas det vill säga. På en del håll är isen tillräckligt hård för att transportera värdefulla varor med hjälp av snabba och smidiga svävare. Svarta transporter via gråa fraktfirmor. Firmor som jobbar med både fysiska och virtuella transporter.

De flesta har tillgång till internet via satellit. En del delar på uppkopplingen med hjälp av tjuvdragna ledningar mellan husen. Före detta KTH-professorer och -doktorander arbetar som entreprenörer i mer lukrativa branscher än statliga utbildningsinstitutioner. Det är många som vill ha hjälp att komma runt statens olika filter och övervakningssystem.

Andra öar är till synes övergivna men väl bevakade. På en av dem har Riksarkivet flyttat in. När marken blev för värdefull inne i Stockholm tog de över en ö. En stor byggnad sprängdes in i berget. Efter att de flyttade ut sina olika arkiv blev den statliga digitaliseringen klar och arkivet glömdes bort. I det numera rostiga och övergivna hålet finns en skattkista för datahackers som inte glömt bort de arkaiska klassificeringssystemen.

Billy Rimgard påminner mig om övergivna militära bunkrar och andra underjordiska anläggningar. Några av dem har gjorts om till underjordiska serverhallar à la Pionen White Mountains. Andra har tagits över av diverse religiösa undergångsekter. Svampen Fusarium venenatum odlas i flera underjordiska anläggningar för tillverkning av quorn, en köttersättningsprodukt som har blivit en daglig matvara i de flesta diet.

Det är senhöst och vintern är på väg tillsammans med dimma och is. Det är dova ljud i luften och isen knakar i mörkret.