Jag önskar att jag mindes alla böcker och hur de tog på mig

I Läs hårt pratade de nyligen om hur de hittar böcker att läsa och var de började köpa böcker själva. (Ungefär 11 minuter in i det här avsnittet.)

Själv hade jag den stora förmånen att först bo nära ett, i mina ögon då i alla fall, väldigt bra stadsdelsbibliotek med barn- och ungdomsböckerna och serierna (Blueberry! Johan Vilde! Uppdrag i Sahara!) till vänster innanför entrén och alla coola böcker för vuxna (Alistair McLean! HP Lovecraft!) till höger.

Parallellt med det åkte jag in till stora stadsbiblioteket där de hade vinylspelare med tomma vinylfodral som man kunde ge till bibliotekarierna när man ville lyssna på något. Det album jag minns tydligast var Black Sabbaths Sabbath Bloody Sabbath (!). Men då bodde vi också så att jag kunde gå bort till bokbussen en gång i veckan. Att kunna gå in i en trång, varm buss och ta med sig vilka böcker man själv ville var fantastiskt. Det var här jag första gången läste Douglas Adams Liftarens guide till galaxen. Jag tror att jag först hade hört Sveriges Radios magiska radioteaterversion under sommaren men jag är inte helt säker.

Under den här tiden var jag med i Barnens bokklubb (eller något liknande) och köpte ibland böcker via den. Den största skräcken var att glömma bort att tacka nej till månadens bok, speciellt när det var något tråkigt.

Vad jag köpte för mina pengar var i stället begagnade serier, främst Fantomen och Seriemagasinet. Vid stadsbiblioteket fanns ett gammalt slitet antikvariat som bakom disken hade ett gäng lådor fyllda med serietidningar som kostade runt två kronor styck.

Så det var väl först när jag gick i gymnasiet som jag började köpa böcker på riktigt själv. En del köpte jag på den årliga bokrean men det var nog så att det var när jag började resa till Köpenhamn i slutet av gymnasiet och när jag sedan flyttade till Lund som jag på riktigt började köpa böcker själv.

I Köpenhamn fanns framför allt Fantask en trappa ner där de förutom en massa fräna serier hade massor av science fiction- och fantasy-böcker på engelska (Clive Barker! Alan Moore!). Nu verkar det som att Fantask är på väg att gå i konkurs efter att ha funnits sedan 1970-talet och det kan man ju förstå med tanke på hur otroligt mycket Faraos Cigarer har vuxit de senaste åren (fem butiker bara i Köpenhamn!).

I Lund fanns det framför allt en liten Pocket Shop (låg den inte vid Stortorget?) där jag mest köpte på mig en massa Terry Pratchett-pocketböcker.

Nu för tiden läser jag nästan all skönlitteratur digitalt, i Amazons Kindle-app, och jag hittar böckerna i stor utsträckning via olika nyhetsbrev från författare som Warren Ellis och i flödet bland vad mina vänner på Goodreads läser.

Tre fascinerande experiment med digital skönlitteratur

Det här inlägget publicerades ursprungligen på ziggysays.com.

Nästa vecka ska jag delta på konferensen ReadMe Lund och prata om aktuella e-bokstrender (Hoppas vi ses där!). Inför konferensen ska vi i dag titta på tre fascinerande experiment att skapa nya sätt att publicera skönlitteratur.

2010 drog författaren Neal Stephenson igång projektet ”The Mongoliad”. Tillsammans med flera andra författare hade han en idé om att skapa en sammanhållen berättelse om en alternativ medeltid. Berättelsen publicerades regelbundet i kapitelformat på en sajt där läsarna betalade en prenumerationsavgift för att inte bara läsa historien utan även ta del av en wiki men framför allt för att delta i ett forum där kommande kapitel diskuterades. Det gick även att läsa berättelsen i mobilappar. Den ursprungliga berättelsen har nu publicerats i tryckt form men det fortsätter publiceras noveller skrivna av fans via Kindle Worldsoch den övergripande fiktiva världen ”The Foreworld Saga” som ”The Mongoliad” ingår i använder just nu serietidningar för att berätta nya historier.

Neal Stephenson gick vidare och försökte skapa världshistoriens mest autentiska svärdspel. Det Kickstarter-finansierade projektet har dock tyvärr gått i stå.

Två år innan ”The Mongoliad” gjorde bokförlaget Penguin Books ett mycket snyggt experiment med ”We Tell Stories”. På ”We Tell Stories” publicerade Penguin sex berättelser baserade på klassiska Penguin-böcker av sex författare (Charles Cumming, Toby Litt, Kevin Brooks, Nicci French, Matt Mason och Mohsin Hamid). Varje berättelse hade sin egen digitala form, ”The 21 Steps” berättades till exempel i en Google Map, ”Slice” i form av fyra parallella bloggar och Twitterkonton som uppdaterades i realtid och ”The (Former) General” publicerades som en grafisk Choose Your Own Adventure-novell.

”Shadow Unit” lanserades samma år (2008) som ”We Tell Stories”. ”Shadow Unit” är ett storskaligt polisäventyr med fantastik-inslag skrivet av flera författare tillsammans, bland andra Elizabeth Bear och Emma Bull. Formatet är inspirerat av tv-serier där varje novell är ett avsnitt och den övergripande berättelsen är indelad i säsonger. Kopplat till berättelsen finns en wiki och det går att följa ett antal av karaktärerna på bloggtjänsten Livejournal.

En analog bonus: 2011 samarbetade framtidskonsulterna Berg (som var med och tog fram Mag+ åt Bonnier) med författaren Warren Ellis för att ta fram en ny sorts serieberättelse. Resultatet var SVK där delar av serien trycktes med osynligt bläck. Så tillsammans med serietidningen fick läsaren även en speciallampa med UV-ljus som gjorde att den osynliga texten framträdde. Den osynliga skriften användes för att visa hur huvudpersonen kunde läsa andras tankar.

Och ett aktuellt digitalt lästips: Just nu har jag fastnat i den fantastiska postapokalyptiska serien ”Stand Still. Stay Silent” av Minna Sundberg. Just nu växer berättelsen fram här.