Jobba snabbare med Mac OS

Ett gäng snabbkommandon jag använder nästan dagligen för att navigera bland datorns dokument och program.

  1. cmd + pil ner (när du har markerat en mapp) = Öppna mappen. (Alternativt kan du trycka cmd + o).
  2. Börja skriva ett ord i en mapp = Dokumentet med samma namn i mappen markeras.
  3. cmd + pil ner (med ett dokument markerat) = Dokumentet öppnas i programmet som är förvalt för den sortens dokument. (Alternativt kan du trycka cmd + o).
  4. cmd + shift + a (när du är i Findern) = Den förvalda mappen med program öppnas. (Här kan du sedan kombinera detta med tipset ovan om att börja skriva programmets namn för att komma till det. G brukar räcka för att komma till Google Chrome, m för Apple Mail, s för Safari, och så vidare.)
  5. cmd + shift + o (när du är i Findern) = Den förvalda mappen med dokument öppnas.
  6. cmd + n (när du är i Findern) = En förvald mapp öppnas. Standard är att mappen med de senaste dokumenten öppnas.
  7. cmd + f (när du är i en mapp) = Sökrutan aktiveras och du kan börja skriva det du söker efter.
  8. cmd + 1 (när du är i en mapp) = Innehållet presenteras som ikoner.
  9. cmd + 2 (när du är i en mapp) = Innehållet presenteras som en lista.
  10. cmd + 3 (när du är i en mapp) = Innehållet presenteras som kolumner. (Min egen favorit eftersom det blir så mycket lättare att navigera mellan mappar och det är mer överskådligt när man flyttar innehåll mellan mappar.)
  11. cmd + 4 (när du är i en mapp) = Innehållet presenteras som ett fotogalleri. (Det här läget har jag aldrig förstått meningen med.)

Jag önskar att jag mindes alla böcker och hur de tog på mig

I Läs hårt pratade de nyligen om hur de hittar böcker att läsa och var de började köpa böcker själva. (Ungefär 11 minuter in i det här avsnittet.)

Själv hade jag den stora förmånen att först bo nära ett, i mina ögon då i alla fall, väldigt bra stadsdelsbibliotek med barn- och ungdomsböckerna och serierna (Blueberry! Johan Vilde! Uppdrag i Sahara!) till vänster innanför entrén och alla coola böcker för vuxna (Alistair McLean! HP Lovecraft!) till höger.

Parallellt med det åkte jag in till stora stadsbiblioteket där de hade vinylspelare med tomma vinylfodral som man kunde ge till bibliotekarierna när man ville lyssna på något. Det album jag minns tydligast var Black Sabbaths Sabbath Bloody Sabbath (!). Men då bodde vi också så att jag kunde gå bort till bokbussen en gång i veckan. Att kunna gå in i en trång, varm buss och ta med sig vilka böcker man själv ville var fantastiskt. Det var här jag första gången läste Douglas Adams Liftarens guide till galaxen. Jag tror att jag först hade hört Sveriges Radios magiska radioteaterversion under sommaren men jag är inte helt säker.

Under den här tiden var jag med i Barnens bokklubb (eller något liknande) och köpte ibland böcker via den. Den största skräcken var att glömma bort att tacka nej till månadens bok, speciellt när det var något tråkigt.

Vad jag köpte för mina pengar var i stället begagnade serier, främst Fantomen och Seriemagasinet. Vid stadsbiblioteket fanns ett gammalt slitet antikvariat som bakom disken hade ett gäng lådor fyllda med serietidningar som kostade runt två kronor styck.

Så det var väl först när jag gick i gymnasiet som jag började köpa böcker på riktigt själv. En del köpte jag på den årliga bokrean men det var nog så att det var när jag började resa till Köpenhamn i slutet av gymnasiet och när jag sedan flyttade till Lund som jag på riktigt började köpa böcker själv.

I Köpenhamn fanns framför allt Fantask en trappa ner där de förutom en massa fräna serier hade massor av science fiction- och fantasy-böcker på engelska (Clive Barker! Alan Moore!). Nu verkar det som att Fantask är på väg att gå i konkurs efter att ha funnits sedan 1970-talet och det kan man ju förstå med tanke på hur otroligt mycket Faraos Cigarer har vuxit de senaste åren (fem butiker bara i Köpenhamn!).

I Lund fanns det framför allt en liten Pocket Shop (låg den inte vid Stortorget?) där jag mest köpte på mig en massa Terry Pratchett-pocketböcker.

Nu för tiden läser jag nästan all skönlitteratur digitalt, i Amazons Kindle-app, och jag hittar böckerna i stor utsträckning via olika nyhetsbrev från författare som Warren Ellis och i flödet bland vad mina vänner på Goodreads läser.

Gidge press photo by Vilma Larsson

I urskogen med Gidge

Burial pitchade ner modern amerikansk R&B och flyttade musiken från stora lyxiga bilar i USA till en skitig nattbuss i södra London. Med titlar som Archangel, Ghost Hardware och Etched Headplate skapade han en cyberpunk-musik för utstötta och marginaliserade människor.

Burials dubstep-epitet blev tidigt något annat, något mycket tråkigare och mer förutsägbart. Men när jag började hitta artister som rörde sig i liknande ljudlandskap fick jag länge fundera över hur jag skulle definiera musiken. Vilken etikett jag skulle sätta på den. Helt enkelt vad jag skulle döpa spotifylistorna till. Efter hand som artister som AL-90, Volor Flex, Nocow, Vacant och Phelian dök upp var det ändå en sak som jag tyckte mig känna igen i ljudlandskapet. Det var ofta en känsla av att befinna sig under vattnet och höra musiken så där dovt och avlägset.

Umeås Gidge inspirerades av Burials ljudbild och släpade ut den i en norrländsk skog. Även här återkommer det knastriga ljudet från skräpiga skivor och nedpitchade röster. Men det är också fyllt av samplingar från skogen och i bakgrunden är det land- och sjöväderrapporten i ett slitet torp i en skogsglänta snarare än tinnitus på nattbussen från ett rejv i en övergiven industrilokal.

Gidge består av Ludvig Stolterman och Jonathan Nilsson som gick en musikproducentutbildning tillsammans och började göra musik ihop. 2014 släpptes debutalbumet Autumn Bells på det Berlin-baserade skivbolaget Atomnation. Skivan, med sina varma, luftiga pianoslingor, trämjuka, avskalade rytmer och svävande röster, mottogs positivt.

Två år senare släppte de Lulin tillsammans med Lampray och Norr. En kortfilm och ett album bestående av två låtar på vardera 20+ minuter förankrade i fruktan för vad som rör sig där ute i mörkret i glappet mellan skog och bebyggelse.

Året därefter arbetade de på LNLNN om materialet på Lulin och gjorde det mer dansgolvsanpassat, utan att för den delen vara dansgolvsmusik.

Inledningsspåret på LNLNN är en del i något jag skulle vilja kalla för svensk körambient. Forss är väl den artist som tydligast jobbat i den här genren på albumet Ecclesia från 2012.