Så kan nyheterna svara på läsarnas frågor

Tänk att du är ute och går i närheten av Kungsträdgården i Stockholm och så ser du några personer komma gående med Sveriges flagga draperad runt kroppen. Undras vad det är, tänker du. Är de på väg till en demonstration eller är det en match? För att ta reda på svaret surfar du in på Aftonbladet.

På sajten hittar du inget speciellt som verkar handla om det här. Du surfar in på Sportbladet för att se om det är en match. Scroll, scroll. Scroll, scroll. Hmm… Det verkar som att det ska vara en match i EM-kvalet i fotboll för herrar. Kan det vara det?

Du klickar in på första artikeln. Mycket rapportering inför matchen men ingen information om när matchen är. Varken dag eller klockslag. Eller för den delen var matchen spelas, om den ens är i Stockholm.

Nästa artikel. Scroll, scroll. ”…i morgon…” När publicerades artikeln? Scroll, scroll. Ah! I går.

Det är fortfarande inte riktigt klart var matchen spelas eller exakt när, men det verkar alltså vara i dag i alla fall.

Ta den här artikeln från DN till exempel. När matchen spelas och i vilket land den spelas nämns i en parentes i näst sista stycket.

Att det är så här är så himla konstigt.

Det är likadant under stora mästerskap. Du kan läsa artikel efter artikel som hajpar upp inför dagens tävling. Men det står i princip aldrig när tävlingen är eller hur man kan ta del av den. Och många nyhetssajter har ju ändå ett egenintresse av att berätta detta för läsarna eftersom de har en livebevakning av tävlingen som de rimligen vill att läsarna ska komma tillbaka och ta del av.

Till och med SVT Play som var bra på att lyfta fram dagens livesändningar har blivit mycket sämre på det här. Så nu måste man antingen scrolla, scrolla, scrolla för att hitta det eller klicka in på en kanal, låta den aktuella sändningen starta och sedan direkt scrolla förbi för att se om tävlingen visas i den kanalen. Upprepa tills du hittar sändningen.

Ofta har det enklaste sättet att ta reda på när en tävling börjar att googla efter en inför-guide som någon tidning förhoppningsvis har publicerat innan mästerskapet börjar som listar alla tävlingar med starttider och var de går att se. Så här såg Sportbladets ut inför senaste skidskytte-VM.

Ok, vad bör sajterna göra?

I varje inför-artikel bör det finnas en faktaruta, helst i brödtexten, som berättar när tävlingen är och med en länk till sajtens livebevakning om det finns någon sådan.

Nästa steg är att låta läsaren bekräfta att de är intresserade av att följa den här tävlingen. Då kan redaktörerna skicka ut ett nyhetsbrevsmejl strax innan tävlingen drar i gång, med en länk till livebevakningen och en kort text som berättar vad förutsättningarna är för tävlingen; vilka som är favoriterna, om det är några svenska inblandade och vad deras chanser är, vad som hände i förra tävlingen och så vidare.

De här förutsättningarna är också något som redaktörerna borde använda i livebevakningen. Under mästerskap är det ofta ett och samma liveflöde som används till alla tävlingarna, så om du kommer in till det innan dagens tävling har börjat toppas flödet av det sista som skrevs den förra tävlingsdagen. Det flödet borde i stället inledas med förutsättningarna för dagens tävling i korthet.

Och de här inför-guiderna som nyhetssajterna publicerar inför mästerskapen med alla starttider måste ju uppdateras under mästerskapet så att dagens tävlingar alltid är överst och att de länkar till inför-artiklar eller livebevakning.

Vi kan inte fortfarande hålla på med papperstidningssjournalistik på nätet.

Into the Spider-verse av Huy Hoang Ha. Från behance.net/splendidriver

Spider-Man: Into the Spider-Verse är pop art för en ny generation

Ett tag såg jag fram emot nya tv-serier och filmer baserade på tecknade serier och böcker. Men de senare åren har varit så tråkiga. Constantine, Preacher, American Gods, The Magicians, The Umbrella Academy. Så mycket som så låtit lovande och som varit så bra i sin originalform – och som sedan varit så meh.

Därför blev jag så glad när jag såg Spider-Man: Into the Spider-Verse.

Snacka om en explosion av färger och idéer på skärmen. Neonljus och neonfärger överallt. En väldigt snygg och modern retrostil. 3D-teckningar med tjocka raster och markeringsstreck dragna i ett lager ovanpå figurerna.

De använde seriemediets styrkor och förstärkte dem med filmmediets styrka, den rörliga bilden. Med tankerutor som poppade upp medan karaktärerna rörde sig och stannade kvar i luften medan de fortsatte vidare och poppade upp nya tankerutor hela vägen.

Teckningsstilen fick mig att tänka på både klassisk Pop Art (som ju ibland bara var uppförstorade serierutor) och dels Telltale Games kapitelspel med Batman och The Walking Dead.

Ibland fick jag dock en känsla av att det var något fel på mina ögon eller på filmen. Bilden fick en effekt som när man tittade på gammal 3D-konvertering à la Tv-piraterna utan 3D-glasögon. Jag vet inte om du tänkte på det också? Det var väldigt förvirrande. Jag förstår att det säkert gjordes för att skapa fokus på det som hände i centrum av bilden. Men ändå. Meh.

Jag tyckte det märktes att filmen var skriven av Phil Lord som skrev Lego-filmen. Det hände saker hela tiden och filmen hade inga problem att använda buskisgrepp och internskämt, som att de kort använde den gamla signaturmelodin som väl mest är känd för att ha använts som bas för Spider-Pig-skämtet i Simpsons-filmen.

Naturligtvis var Spider-Ham eller Peter Porker en av de annorlunda Spider-Man-figurer som slungades in i filmens dimension när Kingpins maskin skapade en port till multiversum under Brooklyn. Kingpin! Bill Sienkiewiczs Kingpin kommer alltid vara min Kingpin men den här Kingpin. Ett sånt berg.

Ögonen på nosen av Spider-Ham dock. Varför?

Men Nicolas Cages Spider-Man Noir. Så bra.

Och naturligtvis Hailee Steinfelds Gwaanda … förlåt, Gwen.

Prowler däremot. Jag har ingen koll på honom sedan tidigare men här kändes han mest som en prålig kopia av Spawn. En besvikelse. Men. Det som gjorde hela den karaktären var ju spoilers och hans fantastiska signaturljud. En blandning av ett avgrundsvrål från ett jagat djur och de där enorma basunerna som hörts i alla filmtrailers sedan Inception.

Filmen inleds med att Peter Parker säger: ”Det finns bara en Spider-Man.” Det stämmer naturligtvis inte. ”We are all Spider-Man.”

Jag gillar att filmen har en tät berättelse som rör sig medvetet från handling till handling med utrymme att vila i ögonblicket ibland, som hemma hos Uncle Aaron.

Att det finns ögonblick som pitchas upp som avgörande som får lov att vara tillfälliga antiklimax, på ett positivt sätt. Som första gången Miles ska försöka hoppa från ett hus på ett coolt Spider-Man-vis.

Även klassiska klichéer som löftet som inte går att hålla (eller går det?), de oknutna skorna som blir viktiga senare, detaljen som styr ett långt händelseförlopp (som när Miles träffar Peter B Parker första gången), den ovillige mentorn som ändå visar sig vara den bästa läraren funkar bra i berättelsen.

Jag skulle inte ha något emot om slutstriden var något kortare och något mindre psykedelisk men det kan vi kalla randanmärkningar.

Men för guds skull, gå och läs Daredevil: Love and War och Elektra: Assassin av Frank Miller och Bill Sienkiewicz nu. Sitt inte här och dega!

Och glöm aldrig ”It can get weirder.”

Illustrationen överst på sidan är gjord av Huy Hoang Ha.

Ian McQues skissböcker Chroma och Another book of drawings.

Ian McQue och hans svävarfiskebåtar

Ian McQue är en illustratör som gjort sig känd med hjälp av sina rymdskeppssvävare som ser ut som traditionella fiskebåtar. De senaste åren har han bland annat gjort fantastiskt fina omslag till Philip Reeves Mortal Engines-böcker.

En svetsare tar en paus i arbetet med att bygga en svävarfiskebåt. Ur Chroma.
En svetsare tar en paus i arbetet med att bygga en svävarfiskebåt. Ur Chroma.
En mer traditionell science fiction-farkost i ett mytiskt landskap. Ur Chroma.
En mer traditionell science fiction-farkost i ett mytiskt landskap. Ur Chroma.

Chroma är en fin liten skissbok med färglagda digitala skisser med svävarfiskebåtar, episka landskap och mystiska män i trånga gränder.

Skisserna får en annan karaktär i svartvitt. Notera svävarskeppet i bakgrunden. Ur Mechs and the City: Another Book of Drawings by Ian McQue.
Skisserna får en annan karaktär i svartvitt. Notera svävarskeppet i bakgrunden. Ur Mechs and the City: Another Book of Drawings by Ian McQue.
Ett mer traditionellt fantasy-motiv. Ur Mechs and the City: Another Book of Drawings by Ian McQue.
Ett mer traditionellt fantasy-motiv. Ur Mechs and the City: Another Book of Drawings by Ian McQue.

Mechs and the City: Another Book of Drawings by Ian McQue är en större version helt i svartvitt med en mer analog skisskänsla i teckningarna. Sidorna är också mer skissartade med ibland många olika versioner av samma person i olika vinklar och flera olika teckningar på samma sida. Men det är liknande teman i båda skissböckerna. Äventyrare av olika slag i fantasylandskap och fiskebyar.

Lenzman ”Pictures of You”, Ikonika ”Bodies” och Red Mecca ”Truth”.

Så hittar jag bästa nya musiken på Spotify

Sedan 2008 har jag skapat och publicerat Spotifylistor på sajten dagensspotifylista.net. Ärligt talat var det väl rätta länge sedan jag gjorde en ny lista varje dag i stället försöker jag sedan några år tillbaka samla de bästa låtarna varje månad. Men var hittar jag alla nya låtar?

En tjänst jag använt i många år nu är Swarm.fm. Från början var det en Spotify-app men när Spotify fimpade stödet för appar blev det en webbsida i stället.

Sajten fungerar helt enkelt så att du loggar in med ditt Spotifykonto och då analyserar Swarm vilka artister du gillar. Sedan kan de presentera vilka nya album och singlar som släpps av dina favoritartister men också av artister Swarm tror att du kommer gilla.

En annan tjänst är Every Noise at Once, skapad av Glenn McDonald, som har skapat en enorm karta över olika mer eller mindre existerande musikgenrer. Till exempel Float House, Future Garage och Dreamgaze.

Varje genre presenteras med textmoln där banden som Every Noise at Once har kategoriserat in i genren visas olika stort beroende på hur populära och hur nära genrens kärna de är. Det finns dessutom länkar till tre spellistor på Spotify. Intro är som namnet antyder en introduktion till genren, Pulse är de hetaste spåren bland lyssnarna just nu och Edge är de nyaste spåren just nu.

Listorna uppdateras regelbundet och baserar sig på vad andra som lyssnar mycket på samma musik lyssnar på.

En anledning att de kan ha så många genrer är att de borrar ner sig djupt och skapar egna subgenrer. Till exempel deep (som Deep Ambient), dark (som Dark Jazz), geografiskt (som French Indietronica) och kombinationer (som German Dark Minimal Techno).

Every Noise at Once har också en särskild sida där de listar alla nya releaser (6146 album den 15 mars 2019) på Spotify uppdelat efter genre. Listan uppdateras varje fredag.

Jag gillar listan eftersom det är ett roligare sätt att upptäcka nya genrer. Det går snabbt att klicka på ett album för att höra hur Chamber Pop låter eller vad som är nytt inom Fluxwork.

Något jag önskade att det fanns mer av är officiella spellistor från bra skivbolag med deras senaste släpp. En jag lyssnar på mycket just nu är Metalheadz spellista där jag bland annat har upptäckt Lenzman.

Naturligtvis följer jag också den personaliserade Release Radar-spellistan som Spotify uppdaterar automatiskt varje fredag.

Här hittar du din egen Release Radar.

Fyra uppslag ur Sean Andrew Murrays Sketches – Book 2.

Sean Andrew Murray skissar fram en mystisk stad full av magi

Saker man sponsrar på Kickstarter tar nästan alltid längre tid att komma fram än vad det är tänkt. Illustratören Sean Andrew Murrays skissböcker var inget undantag. Tack och lov var de värda väntan.

Illustratörer har en stor fördel i förhållande till författare i att en författare ”bara” har sina egna böcker att sälja, en illustratör kan sälja både de böcker de är med och illustrerar men de kan också sälja sina skissböcker.

Florent Chavouet som jag skrev om nyligen har lyckats få till en bra balans i sina publicerade skissböcker att de fungerar som en sammanhållande berättelse, medan det vanligaste (skulle jag nog ändå killgissa) är att man presenterar mer av ett kronologiskt flöde med de skisser man har producerat sedan förra gången man satte ihop en skissbok till försäljning.

Sean Andrew Murray är till vardags koncepttecknare och jobbar med dataspel i rollspelsgenren, som Dungeons & Dragons Online, The Lord of the Rings Online och Ultima Online. På sin fritid har han jobbat med att skapa den mystiska staden Gateway full av magi och udda varelser.

Tidigare har han gett ut albumet Gateway – The Book of Wizards där han gör ett inledande försök att beskriva de olika magiska skråen som befolkar staden.

En sak som utmärker Sean Andrew Murrays bilder är dess känsla för arkitektonisk form vare sig bilderna är fyllda med sprudlande stadsvyer eller underliga varelser. Även varelserna har majestätiska böljande former som ibland ser ut som städer i miniatyr.

Jag både älskar och hatar de här illustrationerna eftersom varje sida gånger min fantasi och sätter i gång tankar och berättelser men samtidigt önskar jag att det fanns en författare som kunde sätta ihop den berättelsen i en bok.

Utformningen på de båda skissböckerna är fantastisk. Bland det bästa jag har sett. Formatet är som en klassisk skissbok i storlek. Det är ett hårt, svart omslag med tryck i guld och hela inlagan är guldfärgad på utsidan. Sidorna i inlagan är gulnade med dessa sprudlande blyertsskisser.

Du kan köpa Sean Andrew Murrays skissböcker och de andra böckerna om Gateway på hans sajt.

Florent Chavouets böcker Tokyo on Foot och Manabeshima Island Japan ligger på kartan över byn Manabeshima som följer med den sistnämnda boken.

Florent Chavouet tecknar en japansk vardag

Ja, jag erkänner. Jag har ett problem. Jag har svårt att låta bli att köpa reseguider.

Oftast klarar jag av att hålla mig till att köpa böcker kopplade till den aktuella resan jag planerar, men de första reseguiderna till Japan köpte jag säkert sexton år innan jag äntligen reste till landet första gången.

Hyllan med reseböcker. Lådan till höger är fylld med små reseguider, framför allt från InsideOut Guides.
Hyllan med reseböcker. Lådan till höger är fylld med små reseguider, framför allt från InsideOut Guides.

Nu planerar vi en ny resa till Japan och till denna gång har jag upptäckt en fransk illustratör som gjort några väldigt fina böcker om landet.

Tokyo on Foot släpptes på engelska 2011 och är en vacker skissbok som samlar Florent Chavouets teckningar under ett halvårs utforskningar av den japanska huvudstaden.

Två sidor ur Tokyo on Foot av Florent Chavouet.
Två sidor ur Tokyo on Foot av Florent Chavouet.

När man tänker på Tokyo är det ofta människomyllret, neonet, poddhotellen, teknikvaruhusen, cosplayers, trängseln i tunnelbanan och de andra aspekterna av hypermoderniteten man tänker på. Men det Florent i första hand skildrar är min personliga favorit av milonstaden: de små husen i de trånga gränderna och originalen som bor och jobbar där.

Med avskalade, cartoony (på gränsen till karikatyraktiga) teckningar skapar han skissartade bilder med stark närvarokänsla.

Florent lyckas verkligen dra nytta av teckningsmediets unika aspekter vilket framför allt märks i hans perspektiv där man bjuds in i ett hem och få se det i en blandning av ovanifrån- och ”normal”-perspektiv.

Av sin natur blir det en blandning av dagbok och stadsdelsguide. Det finns en övergripande berättelse men i första hand är det separata vinjetter där sidorna fylls ut med funna etiketter och andra detaljer som tillsammans skapar en känsla av hur vardagen i Tokyo är.

Manabeshima Island Japan med den mustiga undertiteln One Island, Two Months, One Minicar, Sixty Crabs, Eighty Bites and Fifty Shots of Shochu släpptes på engelska 2015. I den här boken går Florent Chavouet närmare och skildrar ett urval människor han mötte när han utforskade den lilla (bara drygt 300 invånare) ön Manabeshima under några korta månader en sommar.

Två sidor ur Manabeshima Island av Florent Chavouet.
Två sidor ur Manabeshima Island av Florent Chavouet.

Livet på Manabeshima går sin gilla gång: ett gäng gubbar sitter inne i byns bar och dricker shochu-brännvin, fiskarna är ute och fångar krabba och en katt tar en tupplur i sitt revir.

I den här boken är berättelsen starkare och jag känner en genuin saknad när jag slår ihop boken.

Jobba snabbare med Mac OS

Ett gäng snabbkommandon jag använder nästan dagligen för att navigera bland datorns dokument och program.

  1. cmd + pil ner (när du har markerat en mapp) = Öppna mappen. (Alternativt kan du trycka cmd + o).
  2. Börja skriva ett ord i en mapp = Dokumentet med samma namn i mappen markeras.
  3. cmd + pil ner (med ett dokument markerat) = Dokumentet öppnas i programmet som är förvalt för den sortens dokument. (Alternativt kan du trycka cmd + o).
  4. cmd + shift + a (när du är i Findern) = Den förvalda mappen med program öppnas. (Här kan du sedan kombinera detta med tipset ovan om att börja skriva programmets namn för att komma till det. G brukar räcka för att komma till Google Chrome, m för Apple Mail, s för Safari, och så vidare.)
  5. cmd + shift + o (när du är i Findern) = Den förvalda mappen med dokument öppnas.
  6. cmd + n (när du är i Findern) = En förvald mapp öppnas. Standard är att mappen med de senaste dokumenten öppnas.
  7. cmd + f (när du är i en mapp) = Sökrutan aktiveras och du kan börja skriva det du söker efter.
  8. cmd + 1 (när du är i en mapp) = Innehållet presenteras som ikoner.
  9. cmd + 2 (när du är i en mapp) = Innehållet presenteras som en lista.
  10. cmd + 3 (när du är i en mapp) = Innehållet presenteras som kolumner. (Min egen favorit eftersom det blir så mycket lättare att navigera mellan mappar och det är mer överskådligt när man flyttar innehåll mellan mappar.)
  11. cmd + 4 (när du är i en mapp) = Innehållet presenteras som ett fotogalleri. (Det här läget har jag aldrig förstått meningen med.)